Edman, Dahlman och Jonsson

Det är inte helt ovanligt att det är sol och väldigt varmt, så fort man sätter sig i en buss. Det kan regna, vara mulet och kallt i månader, men när det är dags för en busstur till Norrköping så ligger solen på med sin värme, bländar genom fönstret på bussen och förvandlar den till ett rullande växthus.
Jonsson har noterat detta. Solen följer hans bussresevanor. Han är övertygad om att, om man bara forskade tillräckligt så skulle man hitta ett vetenskapligt samband mellan hans bussresor till Norrköping och de allra, soligaste och varmaste dagarna. Det är som om det fanns en lokal barometer som registrerade hans närvaro vid busshållplatsen.

Systembolaget har visserligen filial i COOP Konsum där man kan beställa sprit, vin och öl men detta tar ju lite för lång tid för en spontan längtan efter lite punsch eller liknande. Så, när Malcolm Dahlman och Anders Jonsson nu går på bussen så är det primära målet, som så många andra gånger att gå till Systembolaget. Tanken på den kontinentala varianten där man köper alkohol i vanliga affärer har inte infunnit sig, men skulle nog vid en påminnelse falla väl in i de bägge herrarnas smak.

Numera kan man inte betala med kontanter på bussen. Detta har föranlett, och lär föranleda både Jonsson och Dahlman att muttra en smula, både nu som vid senare resor. Det lär inte accepteras och acklimatiseras till i första taget.

— Jäkla larv det där, att man ska behöva betala hundra spänn bara för att resa till stan. En enkel resa går på 39 kronor, men jag måste punga ut med en hundring minst.
Jonsson utövade avancerad matematik vid påstigningen.
— Enkel till Norrköping, sa Dahlman och letade efter maskinen dör man sticker in busskortet.
— Du får hålla det där, sa busschauffören och pekade på en av apparaterna som var placerade vid förarplatsen.
— Men, var stoppar jag in kortet då, undrade Dahlman.
— Bara håll det där en stund.
Chauffören tog tag i Dahlmans handled så att han inte skulle dra bort kortet innan det registrerades.
— Nej, larva dig inte, var ska kortet stoppas in?
— Det läses ändå, sa Chauffören som nu började se smått uttröttad ut. Hon hade nog fått gå genom detta ett antal gånger med sina passagerare. Numera så är det ju någon form av kort som inte behöver fysisk kontakt för att kunna läsas av. Detta var helt obegripligt för Dahlman.

Både Dahlman och Jonsson fick sina bussbiljetter. Deras kort fungerade utmärkt att bara hålla fram mot apparaten. Dahlman begrep ingenting och trodde ett tag att han hade fått åka gratis. Jonsson var inte sen att ta bort den glädjen genom att visa saldot på hans kort som stod på biljetten.

Lite senare, när Dahlman och Jonsson hade satt sig så stannade bussen vid ett övergångsställe. En kille i 25-30-års åldern hade stannat bussen. Han kom hastande ut från ICA med ett stort paket i famnen. Busschauffören var på gott humör och lät honom gå på, trots att han hade missat bussen. ICA är utlämningsombud för Posten, vilket var anledningen till att killen hade paket med sig. Han ställde ifrån sig paketet på den första plats som var ledig. Det var platsen bakom busschauffören. Han tog upp paketet igen. Han flyttade över det till andra sidan, till de första platserna på höger sida av bussen. Han skulle nu betala, men det gick ju inte, vare sig med kontanter eller kontokort. Han fick då veta av busschauffören att man kunde köpa biljett med SMS. Han tog då fram sin mobiltelefon. Den krånglade. Batteriet var slut. Han tog fram sin laddare och undrade om inte chauffören hade något uttag så att han kunde ladda sin telefon. Det hade hon förstås inte. Han tog då upp sitt paket igen. Återigen flyttade han över det till det sätet som fanns bakom chauffören. Denna gång packade han upp det. Han tog först upp en väska. Den hade plast omkring sig som han avlägsnade. Sedan tog han upp en lite mindre kartong ur den större kartongen. Han packade upp, även den. Det var en dator med tillbehör som han förmodligen fått på postorder. Nu hade han siktat in sig på den sista utvägen för att få tag på en biljett. Han skulle köpa det online.
Jonsson skrattade åt killen. Busschauffören tittade i backspegeln och mötte Jonsson med blicken. Ett brett leende och ett skratt avlutades med en skakning på huvudet.
Killen med datorn kom med bussen hela vägen. Han höll mestadels på att, stående försöka vika ihop allt emballage som datorn och dess tillbehör lämnat efter sig. Och, Gud vet om han inte försökte få ner det i den lilla papperskorgen längst fram i bussen. Han vände i alla fall, och vred på det på ett mycket konstigt och onaturligt sätt.

Dahlman och Jonsson klev av bussen vid Resecentrum. De hade inte lärt sig att den gick till Söder Tull. De gick av där de alltid hade gått av. Och, att det stod Söder Tull framme på skylten hade inte registrerats alls. De hade nog med att ondgöra sig över att man inte längre kunde betala med kontanter. Och, väl inne i Norrköping så fick de gå till Systembolaget. Men, huvudsaken var att de fick med sig sin flaska punsch. Den var viktigare än att lära sig att läsa nya tidtabeller.