Att åka buss är inte alltid så lätt!

Det är inte helt ovanligt att det är sol och väldigt varmt, så fort man sätter sig i en buss. Det kan regna, vara mulet och kallt i månader, men när det är dags för en busstur till Norrköping så ligger solen på med sin värme, bländar genom fönstret på bussen och förvandlar den till ett rullande växthus.
Jonsson har noterat detta. Solen följer hans bussresevanor. Han är övertygad om att, om man bara forskade tillräckligt så skulle man hitta ett vetenskapligt samband mellan hans bussresor till Norrköping och de allra, soligaste och varmaste dagarna. Det är som om det fanns en lokal barometer som registrerade hans närvaro vid busshållplatsen.

Systembolaget har visserligen filial i COOP Konsum där man kan beställa sprit, vin och öl men detta tar ju lite för lång tid för en spontan längtan efter lite punsch eller liknande. Så, när Malcolm Dahlman och Anders Jonsson nu går på bussen så är det primära målet, som så många andra gånger att gå till Systembolaget. Tanken på den kontinentala varianten där man köper alkohol i vanliga affärer har inte infunnit sig, men skulle nog vid en påminnelse falla väl in i de bägge herrarnas smak.

Numera kan man inte betala med kontanter på bussen. Detta har föranlett, och lär föranleda både Jonsson och Dahlman att muttra en smula, både nu som vid senare resor. Det lär inte accepteras och acklimatiseras till i första taget.

— Jäkla larv det där, att man ska behöva betala hundra spänn bara för att resa till stan. En enkel resa går på 39 kronor, men jag måste punga ut med en hundring minst.
Jonsson utövade avancerad matematik vid påstigningen.
— Enkel till Norrköping, sa Dahlman och letade efter maskinen dör man sticker in busskortet.
— Du får hålla det där, sa busschauffören och pekade på en av apparaterna som var placerade vid förarplatsen.
— Men, var stoppar jag in kortet då, undrade Dahlman.
— Bara håll det där en stund.
Chauffören tog tag i Dahlmans handled så att han inte skulle dra bort kortet innan det registrerades.
— Nej, larva dig inte, var ska kortet stoppas in?
— Det läses ändå, sa Chauffören som nu började se smått uttröttad ut. Hon hade nog fått gå genom detta ett antal gånger med sina passagerare. Numera så är det ju någon form av kort som inte behöver fysisk kontakt för att kunna läsas av. Detta var helt obegripligt för Dahlman.

Både Dahlman och Jonsson fick sina bussbiljetter. Deras kort fungerade utmärkt att bara hålla fram mot apparaten. Dahlman begrep ingenting och trodde ett tag att han hade fått åka gratis. Jonsson var inte sen att ta bort den glädjen genom att visa saldot på hans kort som stod på biljetten.

Lite senare, när Dahlman och Jonsson hade satt sig så stannade bussen vid ett övergångsställe. En kille i 25-30-års åldern hade stannat bussen. Han kom hastande ut från ICA med ett stort paket i famnen. Busschauffören var på gott humör och lät honom gå på, trots att han hade missat bussen. ICA är utlämningsombud för Posten, vilket var anledningen till att killen hade paket med sig. Han ställde ifrån sig paketet på den första plats som var ledig. Det var platsen bakom busschauffören. Han tog upp paketet igen. Han flyttade över det till andra sidan, till de första platserna på höger sida av bussen. Han skulle nu betala, men det gick ju inte, vare sig med kontanter eller kontokort. Han fick då veta av busschauffören att man kunde köpa biljett med SMS. Han tog då fram sin mobiltelefon. Den krånglade. Batteriet var slut. Han tog fram sin laddare och undrade om inte chauffören hade något uttag så att han kunde ladda sin telefon. Det hade hon förstås inte. Han tog då upp sitt paket igen. Återigen flyttade han över det till det sätet som fanns bakom chauffören. Denna gång packade han upp det. Han tog först upp en väska. Den hade plast omkring sig som han avlägsnade. Sedan tog han upp en lite mindre kartong ur den större kartongen. Han packade upp, även den. Det var en dator med tillbehör som han förmodligen fått på postorder. Nu hade han siktat in sig på den sista utvägen för att få tag på en biljett. Han skulle köpa det online.
Jonsson skrattade åt killen. Busschauffören tittade i backspegeln och mötte Jonsson med blicken. Ett brett leende och ett skratt avlutades med en skakning på huvudet.
Killen med datorn kom med bussen hela vägen. Han höll mestadels på att, stående försöka vika ihop allt emballage som datorn och dess tillbehör lämnat efter sig. Och, Gud vet om han inte försökte få ner det i den lilla papperskorgen längst fram i bussen. Han vände i alla fall, och vred på det på ett mycket konstigt och onaturligt sätt.

Dahlman och Jonsson klev av bussen vid Resecentrum. De hade inte lärt sig att den gick till Söder Tull. De gick av där de alltid hade gått av. Och, att det stod Söder Tull framme på skylten hade inte registrerats alls. De hade nog med att ondgöra sig över att man inte längre kunde betala med kontanter. Och, väl inne i Norrköping så fick de gå till Systembolaget. Men, huvudsaken var att de fick med sig sin flaska punsch. Den var viktigare än att lära sig att läsa nya tidtabeller.

Inga duschande nunnor i Söderledskyrkan!

Malcolm Dahlman och Anders Jonsson har nu lite ofrivilligt besökt tre stycken konstverk i Vilbergen, Norrköping. De hade mest stannat där för att vila på de parkbänkar som ofta finns i anslutning till små torgliknande platser som även inhyser ett och annat konstverk i den offentliga utsmyckningens anda.Vid varje plats så hade de fått besök av en man. Denne man betedde sig mycket underligt, i alla fall enligt de bägge herrarnas tycke.
Dahlman och Jonsson hade varit på Vrinnevisjukhuset. De hade tagit fel på dag och var där helt i onödan. Men, i enlighet med deras filosofi så kunde en onödig plats bli en nödvändighet, bara det gick att få sig ett gals eller två. De hade kommit ihåg att de en gång i tiden var på en krog, vid Skarphagens Centrum. De beslöt sig därför att gå dit, via Vilbergen. Detta var, i alla fall för Jonsson en lång promenad. Då kom bänkarna och vilopauserna väl till pass.

OLYMPUS DIGITAL CAMERADu, jag börjar bli pissnödig, sa Jonsson och såg sig om. Tror du att kyrkan är öppen?
Jonsson pekade på Söderledskyrkan, en tämligen ny och modernt utformad kyrka.
Vet inte, vi får väl gå dit och se efter.
Jonsson tänkte att de möjligen kunde hjälpa en person i nöd. Det var väl liksom det som kyrkan var till för.
Fan, det är stängt, sa Jonsson efter att ha känt på dörren. Det är ju fan att man ska behöva hålla sig till söndag. Är det enda dagen som man får bli riktigt pissnödig?
Kan du inte gå runt, på baksidan av kyrkan. Det är ju en massa buskar där.
Jonsson gick runt på sidan om kyrkan. Han fick se en del planterade växter. han tittade lite försiktigt bakom dem om de möjligen kunde skymma så pass att han inte blev tagen för förargelseväckande beteende. I samma stund så brakade det till bland grenarna i rabatten bredvid. Mannen från konstverksplasterna kom fram ur snåret.
Vad tusan gör du här, undrade Jonsson.
Först kryper du omkring bland våra fötter under bänkarna, sedan klättrar du i lyktstolpar och vägskyltar för att nu hoppa omkring i rabatterna vid kyrkan. Har du fått nippran eller överdoserat ditt urindrivande medel?
Jonsson hade fått nog. Han var nu tvungen att konfrontera mannen som inte verkade ha något förstånd kvar alls.
Mannen försökte förklara bort det hela genom att inte förstå vad Jonsson frågade.
Vad sysslar du med? Försöker du se nunnorna när de duschar? Jag kan tala om för dig att nunnorna duschar hemma, och denna kyrka är helt befriad från den typen av guda-värdinnor.

Mannen började förklara för Jonsson. Dahlman hade nu också anslutit till att höra vad han hade för förklaring.
Jo, du förstår, jag letar skatter. Det kallas för geocaching. Man får koordinater via en hemsida och så letar man upp dem med hjälp av en GPS.
Mannen höll upp sin telefon.
GPS, undrade Dahlman, det där är ju en telefon!
Det finns GPS i telefonerna numera, svarade mannen.
Går det att ringa på den också, undrade Jonsson.
Det är en världsomspännande och växande hobby. Man får se platser som man inte ensa hade en aning om att de existerade.
Ja, och nu höll du på att få se hur det är att få en skur över dig, skrattade Dahlman som syftade Jonssons egna anledning till att gå in i buskaget.
Så, du menar att det finns en skatt här, i rabatten vid Söderledskyrkan?
OLYMPUS DIGITAL CAMERAJa, om den är just i rabatten, det vet jag inte än. Jag har inte hittat den än. GPS-signalerna kan studsa lite mellan husväggarna. Sedan så är det lite olika på hur pass korrekt man har hamnat, både för den som letar som den som gömmer.
Jaha, kan du se på din GPS var krogen i Skarphagen ligger, undrade Jonsson.
Ja, det kan man ibland göra. Det finns ju en del saker utmärkt, som bensinstationer och andra etablissemang.
I samma veva så fick han syn på något. Han tog snabbt fram ett föremål.
Se där, där var den ju.
Det är ju en sådan där burk som man har filmrullarna i, innan man glömmer bort var man lägger den.
Dahlman hade nog en annan bild av hur en skatt ser ut.
Tja, ibland är de små, ibland är de större. I de stora så finns det en del föremål som man, om man tar något får lägga i något annat. Man byter saker liksom. Det brukar vara populärt bland barnen. Detta är ju något för hela familjen.
Kolla nu din GPS-mobil var närmaste krog ligger, anmanade Jonsson som inte bara var nödig, han hade tappat intresset för att leta filmburkar.
Varför går ni inte bara till Vilbergens Centrum? De har mat och öl där också. Jag kan hänge med er. Det finns en skatt där också.
Mat? Vem sa något om mat?
Jonsson hade inte maten i tanken i första hand.

Mannen hittade inte sin skatt i Vilbergens Centrum. Han fick sig dock en öl, samt en lektion i hur man gör sig en rejäl kaffekask. Men, han lär nog komma tillbaka, om inte för kaffekasken, så för den skatt som fortfarande ligger, av honom ologgad i Vilbergens Centrum.


 

Skink-schnitzel med kapris och anjovis!

Malcolm Dahlman satte sig på en bänk. En lång bänk. De hade just gått genom en stor del av Vilbergen. För stor, enligt Anders Jonsson som hade satt sig ner för Dahlman. Och att han gjort det var både självklart som förvånande. Det självklara var att han tog alla chanser till att få vila, så fort de erbjöds. Det förvånande var att han var före Dahlman. Han var inte den som vare sig startade i ett rasande tempo eller spurtade till en destination.

Det var någon form av ombygge eller renovering i just detta kvarter. Det fanns lite av varje som gav bevis för det. Koner, cementsäckar och ett lastbilsflak att slänga skräp i stod utplacerat tillsammans med diverse andra saker. Men den offentliga utsmyckningen, i form av ett konstverk stod kvar i sin prakt. “Sagoskepp” av konstnären Elma Aurora Oijens betraktades av de båda herrarna från deras platser på bänken.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tänk, sa Jonsson, att för en gång skull så ser man vad statyn föreställer, och då förstörs intrycket av en massa byggnadsmaterial och koner och skit.
Det måste svida i ditt konstnärshjärta, Jonsson.
OLYMPUS DIGITAL CAMERADahlman hade nu, efter att ha gått genom en halv livstids konstupplevelser, mätt med Jonssons mått mätt nu börjat bli immun mot både konst så som Jonssons primitiva analys av vad som är god konst och inte. Ja, det handlade nog mera om vad som var konst och vad som var något annat.
Hade det varit vid något av de andra konstverken, fortsatte Jonsson,
så hade man kunnat tro att konerna och cementsäckarna var en del av själva konstverket. Men, just här så passar de helt enkelt inte in. Titta, det är ett skepp av något slag, och ett barn där som sträcker ut händerna. Fan i mig, påminner det inte om Titanic, filmen med Leonardo Di Capris.
Di Caprio, heter han, rättade Dahlman.
Dahlman tittade bort mot den fortsatta färdriktningen, den som leder mot den krog som Jonsson och Dahlman var på väg till i
Skarphagens Centrum.
Jävlar vad sugen jag blev på en skink-schnitzel med anjovis och kapris på. Och en öl till, och en sexa vodka. Jonsson hade omvandlat konstverket till en maträtt, mentalt. Han var nu så sugen på det goda att han var beredd att fortsätta en stund igen, i alla fall till nästa paus.

I samma stund så kommer det en bil som parkerar mitt i vändzonen alldeles bredvid. Den hade åkt slalom mellan de ny-utplacerade blomlådor som väl även fungerade som fart-hinder. det hade även blivit lite extra farthinder, för nu stod en del bilar konstigt parkerade. De stod ju där, på ett vettigt sätt innan det kom ut några blom-lådor.

Kom igen nu Dahlman, nu går vi vidare. Där är den där idioten som kryper runt bland parkbänkar, papperskorgar och som klättrar i vägskyltar.
Samma man som de tidigare hade sett, vid de andra konstverken steg ur bilen. Och det dröjde inte länge innan han, i enlighet med Jonssons beskrivning började syna en skylt som talade om ett parkeringsförbud i vänd-zonen, och som han således hade brutit mot genom att ställa sin bil där.

 

En färdknäpp!

Att promenera genom Vilbergen, mellan husen kan ha sina fördelar. Det finns ju så många ställen att sätta sig och vila på. Dahlman och Jonsson gjorde just detta när de var på väg mot Skarphagens Centrum för att ta sig en öl på den krog de mindes från ett tidigare besök i detta lilla centrum. Att Jonsson inte har världens bästa kondition är väl ingen hemlighet, speciellt inte om man sett hur han ser ut. Så, när de närmade sig bänkarna vid konstverket “Bronsblomma” av Owe Pellsjö så såg Jonsson, inte bara en chans att vila, utan fick även ett hopp om att överleva hela promenaden.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Precis som han skulle gå fram de sista metrarna till en av bänkarna så fick han se något på marken. Det var den man som de tidigare hade sett bete sig konstigt som nu låg på alla fyra och kikade in under en av bänkarna. Jonsson lutade sig mot Dahlman och viskade.
Titta, där är den där knäppgöken igen. Kom så sätter vi oss där borta.
Efter en stund, när de suttit på bänken några minuter och mannen hade provat alla bänkarna utom den som Jonsson och Dahlman satt på så undrade Jonsson om de kanske skulle byta bänk.
Han kanske föredrar den här bänken. Vi borde kanske flytta på oss, så att han inte sätter sig i knäet på oss.
Vet du vad jag saknar nu, svarade Dahlman utan att bry sig så mycket om mannen som hoppade runt mellan bänkarna.
Jag saknar en flaska punch, som färdknäpp. Tänk att kunna ta sig ett glas vid varje konstverk. Om man gör det så kanske man till slut begriper vad det föreställer.
Tja, sa Jonsson, vi är ju på en slags förd, och han där verkar ju helt knäpp så färdknäppen är nog inte så långt borta.

 

“Jäkla knepigt folk det finns!”

Anders Jonsson hade varit på Vrinnevisjukhuset. Han hade gått till rätt uppgång också. Han hittade rätt direkt. Han kom till och med i tid, hela tre minuter innan den utsatta tiden. Detta var inte normalt eller särskilt vanligt när det gällde Jonsson. Så, att receptionisten talade om för honom att det var fel dag var nog ingen större överraskning. Man kan inte begära att Jonsson ska få till det rätt, till ett hundra procent. Han och Malcolm Dahlman tog en promenad efter den lite snöpliga sortin från sjukhuset. De tänkte gå genom Vilbergen, bort mot Skarphagen. Det var den lilla krogen i Skarphagens Centrum som lockade. Om den fanns kvar eller ej, det visste de nog inte riktigt. Det var ett bra tag sedan de var i de omgivningarna. Men, det enda de minns från Skarphagens Centrum var krogen, och att det serverades öl där. Sedan, om det var en vanlig krog eller en pizzeria, det spelade egentligen inte så stor roll.

De gick mellan husen i Vilbergen, även om de inte direkt gick mot dess centrum. För om de hade gjort det så kanske de hade stannat där istället. De hade just då ingen tanke på att även Vilbergens Centrum kunde tänkas ha en krog, som serverade öl. Vid varje väg in mellan husen så slutade den med en vändplan och som ett litet torg.Vid varje torg så fanns det ett antal bänkar att sitta på. Dessa bänkar tänkte de båda herrarna utnyttja. Vid det första lilla torget fanns det en skulptur. Skulpturen heter Astronaut och är gjord av Roland Haeberlein. Detta insåg nog inte Dahlman när han fick se det hela. Jonsson såg inte mycket, för precis som han skulle vända sig om och titta så fick han en gren i ögat. Allt blev suddigt. han hade noterat en man som gick omkring och kände bakom skyltar, synade dem och vände och vred på varenda liten buske.
Vad tror du att det där ska föreställa, undrade Dahlman. han hade inte sett att Jonsson råkat ut för en olycka.
Aj som fan, stönade Jonsson som höll handen för ögat. J
ag fick en gren i ögat. Jag ser inte ett skit.
Men det gör jag, sa Dahlman som inte var speciellt imponerad av konstverket i fråga.
När Jonsson fått tillbaka ledsynen så tittade han efter mannen igen.
Kolla! Vad fan sysslar den där idioten med, viskade han till Dahlman och liksom pekade med överdelen av kroppen mot mannen som nu ställt sig med ryggen mot. Han satte sig ner på ena knäet och såg ut att knyta skosnörena.
Titta på honom, fortsatte Jonsson, han knyter ju upp skosnöret.
Och, nu kör han in handen där, under den där suggan!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jonsson var övertygad om att mannen hade mer än en skruv lös. Speciellt när han fumlade med något. En lapp som han såg ut att anteckna något på. När detta var klart så gjorde han en omotiverad rörelse innan han försvann från platsen, mot en bil som stod lite konstigt parkerad. Han startade den, satt i den någon minut innan han for iväg.

Jäkla knepigt folk det finns, sa Dahlman. Kom nu, ska jag leda dig eller ska du ha en käpp?
Var är den där jäkla astronauten du talade om, frågade Jonsson och såg sig om.
— Du lutar dig mot den!

Cafeterian, lunchstängd?

Anders Jonsson och Malcolm Dahlman var på väg till Vrinnevisjukhuset men kom liksom på avvägar. De hade fått för sig att gå en bit, och titta lite på omgivningarna.
Det var Jonsson som skulle på ett läkarbesök. I alla fall trodde han det. Han var glad över att bara komma ihåg vilken dag det var fråga om. Kanske att han till och med kunde komma ihåg tiden.
Du, vi genar över gräset där nere, så kanske vi kan gå in bakvägen till sjukhuset. Vet du vilken avdelning du skulle till, Jonsson?
Nja, ska man veta det? Har de inte koll på det där inne, i receptionen?
De bägge herrarna gick ned mot den gräsmatta som Thapperska skolan har sin undervisning av kommande sjukvårdsanställda.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERAJäklar vad hungrig jag blev nu, sa Jonsson och tittade bort mot ett konstverk som de passerade.
Det var Kicki Stenströms skulptur “Fågel orm” som de just passerade. Och om de hade vetat om det så hade de nog tänkt lite annorlunda. De hade säkert analyserat det hela som “trams”. Men nu blev istället Jonsson hungrig.
Vill du beta i gräset, undrade Dahlman som inte förstod hur Jonsson kunde bli så hungrig av en stor plåtbit i en sten.
Men, vad fan, ser du inte att någon placerat en stor jävla räka mitt på gräset. Har de öppet i cafeterian på sjukhuset? De borde väl kunna erbjuda en rejäl räkmacka till en stackars hungrig och undernärd patient?
Dahlman stannade till. Han stirrade en stund på konstverket.
Det är fan i mig en räka, utbrast han efter en stund. Hur fan tänkte de där egentligen?
Ja, att placera en stor saftig räka så långt från en restaurant är ju inte bara fel, det är oförskämt också. Inte konstigt att det blir fullt på akuten, svarade Jonsson. Skynda dig nu Dahlman så att vi hinner med en macka, innan vi kommer för sent.
Ja, just det, när hade du tid hos läkaren?
Skit i läkaren, skynda dig innan räkorna tar slut eller de stänger cafeterian för lunch eller något i den stilen.
Jo du, det skulle väl bara vara du i så fall, som stänger en cafeteria – för lunch!

 

“slå katten ur tunnan” (Askonsdag)

Onsdag morgon, solsken fast det talades om regn när Clas Edman hörde på morgonens nyheter på radion innan han gick upp för att höra, ungefär samma nyheter på SVT 1. Dessa nyheter hörde han om och om igen, innan nyhetsprogrammen övergick i samtal som gick ut på att fjäska för någon gäst genom att sitta och småskratta samtidigt som det ska nickas oavbrutet på det vis som Stina Dabrowski en gång i tiden började med när hon intervjuade någon.
Edman tvekade inte att gå ut i solskenet, trots den dystra väderleksrapporten. Kanske berodde det på att han ville utnyttja solskenet som var för stunden, innan det blev regn. Kanske berodde det på att han inte trodde på den prognosen. Väl ute så stötte han ihop med en kolsvart gestalt. Om det vore någon annan än Edman så kanske han hade hajat till eller blivit rädd, men här talar vi om någon som överlevt både Dahlman som Jonsson. Han var rätt härdad.
Och i detta fall så var det ungefär som det brukade. Det var inte Dahlman eller Jonsson, men väl Lagerbäck som kom gående men som satte sig på en bänk en bit från strandkanten. Han satte sig där när han fick se Edman. Han räknade med en pratstund. Det tog han för givet.

— Vad har du gjort Lagerbäck? Du är ju helt kolsvart.
— Tjenare Edman, stålande dag, inte sant?
— Jo vars, men det ska visst bli regn senare.
Lagerbäck tittade upp mot den blå himlen och såg lite fundersam ut.
— Bra, då behöver jag inte bada här då. vinterbad är inte min stil, sa han. Det är väl bara att ställa sig ute en stund, så går den här svärtan bort.
— Vad har du gjort, undrade Edman en gång till.>
— Det blev kanske lite väl mycket dopp i grytan igår, svarade han. Ja, med vissa tillbehör. Sedan kände man sig otroligt katolsk och smörjde in sig i aska.
— Aska?
— Ja, det är en gammal katolsk sed, att smörja in sig i aska på askonsdagen. Fast numera, i vår kultur så handlar det väl om att tömma spisen på aska.
Kunde du inte ha nöjt dig med den nordiska sedan, och kanske bara ätit lite askegröt?
— Ja, det kanske hade varit bättre. Vad är askegröt?
— Man äter gröt på askonsdagen och blandar i lite aska.
— Det låter ju helknäppt.
— Har du sett dig i spegeln idag?
Edman skrattade åt Lagerbäcks resonemang.

I samma veva så dök det upp en tredje figur. Det var Dahlman som kom traskande på stigen som leder till den bänk där Edman och Lagerbäck satt.
— Tjenare Dahlman. Har du sett vad lite dopp i grytan kan leda till när man inte tar det lugnt på fettisdagen.
Edman pekade på Lagerbäck och hans lite tveksamma utseende.
— Dopp i grytan? Är det redan jul?
— Nej, fastlagen ska firas ordentligt. Det är väl inget fel i det. Förr så hade man fest, ibland enda från lördag till onsdag. Det är värre än jul-frosserierna, svarade Lagerbäck med en alvarlig min.
— Äsch, kom med nu. Vi måste ha tag i några hästar. Häng med så “slår vi katten ur tunnan”!

Nationalistiska kvinnodagen!

Efter en ovanligt kall och snöig vinter så började man nu kunna se ljuset i tunneln. Lite mildare dagar men fortfarande ganska kallt om nätterna. Den nattliga kylan gör att snön inte låter sig smältas i speciellt snabb takt. För, om det ska bli värme i luften så behöver solen värma upp marken. Men, när det är snö kvar på marken så får solen fullt upp med att smälta snö. Snön smälter sakta för att marken är kall. Man kan tycka att det är ett evigt ekorrhjul, ett meteorologiskt, evigt ekorrhjul.
Anders Jonsson satt och grubblade på om inte en värmeslinga i marken kunde snabba på processen. Men, hur han än vände på det så fick han det inte att gå ihop sig. Elen blev för dyr. Solen gav inte tillräckligt med energi och så vidare.

— För fan Dahlman! Ta av dig de där jävla broddarna! Det blir ju stora hål i korkmattan!
Malcolm Dahlman hade precis kommit in i Jonssons hus. Han tänkte sätta sig på köksstolen, just för att ta av sig sina broddar. 
— Om du hade en stol i hallen, så skulle du slippa hål i köksgolvet, svarade han.

Jonsson svarade inte. Han tittade ned i bordet, på ett papper som han hade suttit och, ömsom antecknat, ömsom bara kluddat lite obegripligheter på. Han tittade ut genom fönstret, vände blicken tillbaka till pappret och sedan stirrade han åter igen ut genom fönstret. Han höll på så, även när han tilltalade Dahlman.
— Vad tror du att varje kvadratmeter snöröjning, saltning och sandning kostar per år, undrade han efter en stund.
— Har inte en aning, men det är nog inte billigt, svarade Dahlman medan han försökte få av sig broddarna.
— Tror du att en värmeslinga under marken kan bli billigare än snöröjningen? Jag menar, vi får väl räkna in alla benbrott och opererade höfter i det hela också. Det är ju inte gratis.
— Ja du, det där borde ju någon redan ha tänkt på, inte sant?
Dahlman verkade inte särskilt intresserad av att höra på Jonssons ekonomiska kalkyler för huruvida man kunde köpa bort vintern. Han hade annat i tankarna. Ja, förutom kaffet förstås. Det fanns liksom som en slags hud i hand medvetande. Det täckte allt.
— Vet du vad det är för dag idag, Jonsson?
— Fettisdagen, var har du fastlagsbullarna?
— Ja, förvisso, men en annan dag.
— Är det en annan dag idag? Det kan väl bara vara en dag, den dagen det är?
— Fan vad du är jobbig. Idag är det inte bara fettisdagen, det är en annan dag också. Vet du vilken?
— Har inte en aning. Jag har inte haft batterier i radion på ett  tag nu så jag har inte hört det. För, det är väl mest en radiogrej det där med olika dagar hit och dit, som ingen bryr sig om, för det tar ut varandra.
— Det börjar på k.
— aha, kanelbullens dag. Bra, då kan du plocka fram en fastlagsbulle, och en kanelbulle. Det blir Praijsless för dig!
— Hm, TV:n verkar det inte vara något fel på i alla fall.
— Nej, idag är det Internationella Kvinnodagen. Hur ska du fira den?
Jonsson satt tyst en liten stund.
— Det börjar väl på i?
— Kvinnodagen börjar på k, din knäppa röv.
— Jag ska nog bli nationalist för en dag, så slipper man de internationella, och på så vis också internationella kvinnodagen.
— Har du inget fruntimmer att uppvakta med en fastlagsbulle idag?
— Nej, och om du inte snart tar fram dina fastlagsbullar och häller upp kaffet så slänger jag ut dig och dina broddar till att hamna i alla kvinnors grepp, internationellt eller ej.
— Ska jag hälla upp kaffet också, undrade Dahlman.
— Ja visst ja, det är ju kvinnodagen idag. Då ska jag vara en gentleman och hälla upp kaffet åt fröken, så får du plocka fram dina brön.

 

40 000 nya jobb inom sopsvängen!

Det hade kommit lite nysnö under natten och en bit in på morgonen. Lagom till att folk fått vänja sig vid att det faktiskt kan vara milt, regna samt rent av töa bort lite snö. Denna snö som kom var inte lika mycket som tidigare snöfall under denna, onormalt tråkiga vinter. Tråkig för den som inte gillar kyla och snö. Jonsson tillhör den skaran. Ja, man kanske kan undra om han gillar något väder över huvud taget. Det är för kallt och för mycket snö på vintern. På sommaren så regnar det för mycket, eller om det är uppehåll en tid, så blir det för varmt. Det är för blåsigt på hösten, och våren är bara en enda stor surtrasa, i vintern efterdyningar och i väntan på den aldrig nalkande sommaren.

Dahlman tog med sig tidningen in till Jonsson. Han fick borsta bort lite snö från brevlådan först. Sedan fick han se en lapp som satt fast i locket på Jonssons soptunna. Han tog med sig den också efter att ha konstaterat att det inte var sopor. På vägen upp mot Jonssons hus så halkade han och satte sig i en snödriva. Han reste sig, borstade av sig lite snö och fortsatte upp mot huset. Väl inne, efter att ha sparkat av sig snön från skorna så förbannade han sig över att Jonsson inte hade skottat på hela vintern.
— Det blir ju is och halt. Du måste skotta, sa han med arg ton.
— Varför då, undrade Jonsson, om jag hade gjort det så kanske du inte hade landat ditt feta arsel i en mjuk snödriva. Då hade du fått sprucken höft, ilfart till lasarettet och gips i tre månader.
Jonsson funderade en stund.
— Fan, jag måste ut och skotta, sa han med klar röst.
— Ja, så att man kan komma upp till dig med livet i behåll.
— Nej, tvärt om, så att man slipper dig i tre månader förstås.

Dahlman visade Jonsson lappen i soptunnan.
— Det står att du måste skotta fram din soptunna, annars kan den inte tömmas. Jag förstår dem.
— Men, om jag inte skottar så att jag kommer ut, ner till soptunna, vad är det för vits med att få den tömd om nu ingen fyller på den? Det är bara en massa hundägare som kastar sina förbannade svarta små påsar i dem, med hundskit i.
— Har du ingen brun tunna till det? En för komposterbart, undrade Dahlman.
— Har du sett en brun tunna där nere någon gång?
— Nej, det har jag ju förstås inte gjort.
Dahlman tog sig en kopp kaffe och en skorpa som låg i en korg på bordet.
— Om du inte sett någon brun tunna där nere, så har jag ingen. Men om du ser en så kan du väl säga till. Det kanske kan vara bra att veta.

Jonsson blev nu lite fundersam i blicken. Han hade fått en idé.
— Hur fan får man den här jäkla mobiltelefonen att sluta pipa varje morgon, undrade Dahlman som just hade tagit fram sin gamla mobiltelefon. Han begrep inte ett dugg hur den fungerade.
— Du är bara emot det nya, Dahlman svarade Jonsson. Lär dig hur det fungerar. Kolla i bruksanvisningen.
— Nej, vad fan ska man med dessa nymodigheter till, suckade Dahlman.
— Vet du, 1929 s gjorde Svenska Dagbladet en undersökning. Det visade sig att 92 % av läsarna var emot den där nymodigheten med ljudfilm, och föredrog stumfilmen. Vad berodde det på tror du? En rädsla för allt som är nytt. Det är lättare att avstå det nya, och anse sig inte förstå sig på det.
— Vad fan har en undersökning från 1929 med pipet i min mobil at göra? I detta fall föredrar jag också det stumma, framför att få höra den här jävla gluttsnäppan varje morgon.

Jonsson svarade inte. Han hade något annat i tankarna.
— Vad kostar det att tömma soporna? 900 i kvartalet? Låt 100 hushåll betala en granne 300 kronor i månaden. Han ta med sig 10 soptunnor om dagen, i tvåveckorsperioder. Det töms ju ändå bara varannan vecka. 10 tunnor, som han åker till återvinningen med och slänger bland brännbart. 300 kronor, gånger 100 är 30 000 kronor i månaden För det är ju bara brännbart i de gröna tunnorna, eller hur?
Jonsson blinkade åt Dahlman, som inte heller sorterade sina sopor.
Hur många hushåll finns det i Norrköping? 60 000? Det skulle ge 600 personer jobb, med 30 000 kronor i månaden, minus omkostnader för bensin och dylikt. Finns det måhända 4 miljoner hushåll i Sverige. Dela in dem i grupper om hundra så blir det 40 000 nya jobb.
— Vad skulle sopkörarna som finns idag göra då?
Dahlman var inte lika övertygad.
— de kunde väl skotta fram soptunnor, eller ännu bättre hjälpa sjukpensionärer att komma ner till sin soptunna.

COOP söker OS! Bågathlon ny OS-gren!

Trots att klockan börjat närma sig lunchtid så hade inte Jonsson hämtat sin tidning. Han prenumererar på Folkbladet. Och något annat är inte tänkbart. Norrköpings Tidningar är en alldeles för blå tidning. Dahlman tog med sig tidningen från brevlådan, som han brukar göra de gånger som han kommer dit och tidningen inte har blivit hämtad. Han stoppade det brev som också låg i brevlådan, under tidningen. Halvvägs uppför Jonssons uppfart så stannade han till. Han läste lite på framsidan, bläddrade några sidor och fortsatte att läsa samtidigt som han tog några långsamma steg mot Jonssons hus. Väl framme vid trappan så slog han igen tidningen, satte den under armen och gick uppför de trappsteg som ledde upp till Jonsson dörr. Han knackade i vanlig ordning, och gick in efter att ha sparkat av sig den snö som inte fanns på hans fötter. Det var liksom bara en procedur. Det kunde lika gärna handla om att stampa av sig sanden på skorna. Det gick automatiskt.
Jonsson kom ut från toaletten. Han fick se Dahlman och tidningen som han hade under armen.

Jaha, kommer du med den nu? Kunde du inte ha kommit lite tidigare, innan man gick på dass?
Är du dålig i magen Jonsson? Kunde du inte hålla dig tills jag kom hit?
Dahlman satte sig vid köksbordet. Jonsson började treva i köksskåpet efter kaffet. Det var som om han inte såg riktigt. I alla fall om man skulle gå efter hans rörelser. Problemet var nog att kaffeburken inte stod där den brukade stå. Den stod tio centimeter till höger. En avvikelse i Jonsson blygsamma rutiner.
Ska du inte köpa Himmelstalundshallen, undrade Dahlman.
Nej, jag ska ha kaffe.
De ska sälja ut namnet på ishallen. Det är ishockeyklubben, bandyklubben, konståkningsklubben och bågskytteklubben som ska få dela på pengarna.
Bågskytte? I en ishall?

Visst, ser du. Det måste handla om att de sett hur populärt skidskytte har blivit, och hur bra det gör sig på TV. Detta är nog en y gren, med en del skridskoåkning, och en del bågskytte. Lägg sedan till lite piruetter så att det finns några domare som bedömer det hela, så har vi snart en ny OS-gren.
Hm, Jonsson Arena, det kanske inte skulle vara så dumt? Vad kostar det?
De är visst lite oense om det, men det talas om 500 lakan. I alla fall så länge Vita Hästen är i division ett.
Bågskyttet då? Vilken serie är de i?
Det talas det å andra sidan inget om. Det handlar mest om ishockeyn. Det är ishockeyföreningen som ska sälja namnet, inte de andra. De får bara pengarna. Men, Alltransport som sägs vara de som är intresserade säger att de inte alls är intresserade. De påstår att det inte ens talats om några summor, alls.
Då tycker jag att vi förhandlar med bågskytteföreningen istället. Vi erbjuder dem en femhundring var, så delar vi på namnet. Jonsson Dahlman Arena

Dahlman tittade ner i tidningen. Han läste samma sak en gång till, som om han skulle bli klokare av det. Han sträckte sig efter sin kopp på bordet, men konstaterade att han fortfarande inte fått något kaffe i den, eftersom att det ännu inte var klart.
Vad heter den där nya sporten, undrade han.
Jag vet inte riktigt, men Bågathlon kanske kunde vara ett lämpligt namn.
Bågathlon? Det låter mera som en sport för Jönsson och Lagerbäck, efter ett visst antal öl, på cykelstället utanför Konsum. Det kanske är dags för COOP att söka OS?

Edmans kostnadseffektivitet och lokala utsläppsrätter!

Det hade blåst upp en svag vind från väst som gav små vågor på Bråvikens vattens yta. Solen hade trängt igenom det lite disiga, halvmulna morgonvädret. Det hade just varit en av de kallaste nätterna hittills, denna nyligen begynnande höst. September månad började gå in i sin slutfas, men än fanns det några dagar kvar en den månad där man kan krama ur det sista av sommarens värmande sol. På morgonen var det endast tre grader varmt när Edman tittade på termometern, strax innan han släppte ut sin katt. Nu, lite senare på dagen så började solen värma upp dagen, och Edman och Dahlman hade just anlänt till den gamla ångbåtsbryggan vid Bråvikens strand.
Dahlman och Edman tyckte nog om september en del. I alla fall när det var soliga dagar, med frisk luft. Och bryggans bord och bänkar tilltalade dem dessa dagar. De hade gått tillbaka till bryggan denna dag, efter att ha suttit en stund någon dag innan. Den dagen träffade de Lagerbäck och Jönsson som hade sina egna speciella analyser av det Riksdagsval som hade varit helgen innan. Dahlman tittade ut över vattnet. Hans blick fortsatte mot bryggans förtöjningsstolpar, och ut mot de båtar som låg vid sina bojar och som nog skulle tas upp ur vattnet inom några veckor.
– Låt oss anta att det kommer en eller två ångbåtar hit, under en tioårsperiod, då är det nog ganska högt räknat, sa han helt plötsligt. Och förr i tiden, när det verkligen fanns ångbåtar som gick i trafik på Bråviken, så var det nog betydligt flera segelbåtar som la till vid bryggan.. Tror du inte det?
– Jo, det var det säkert, sa Edman som just hade tagit fram en termos med kaffe. Han tog även fram två muggar, samt en liten påse med sockerbitar, och en sked i.
– Jo, så in i helvete mycket mera segelbåtar, fyllde Dahlman i med bestämd röst. Så varför kallas det för ångbåtsbrygga då? Varför inte för segelbåtsbrygga?
– Varför inte bara kalla det för en brygga. En himla stor bygga, men det är ju likt förbannat bara en brygga, sa Edman.
– Det låter lite mera finkulturellt att kalla det för ångbåtsbrygga. Det är nog folk som aldrig ens sett en ångbåt, speciellt inte vid den här bryggan som har sätt till att den fått etiketten av att vara välbesökt av ångbåtar. Jag ger mig fan på att det är stockholmare, som är svältfödda på lite gammaldags vardagskultur som gett den titeln, ångbåtsbrygga. De gjorde det väl i ett av sina ”weekwend”-besök, på ”landet”.
– Jaha, ska vi gå in på det där med att stockholmarna refererar till ”stan” om Stockholm, och ”landet” om deras sommarnöje nu igen? Nej, lämna det till Lagerbäck, och resten av hembygdsföreningen, sa Edman som nu hade hällt upp kaffe åt både sig och Dahlman. Han hade även tagit fram en kaka som han hade köpt när han var inne i Norrköping, och som han tyckte hade ett bra pris. I alla fall i förhållande till vad det kostade i de lokala affärerna. Han hade, som han uttryckte det, ”varit kostnadseffektiv”. Det innebär att han äter flera kakor, till ett lägre pris. Ett sätt att få den ekonomiska, och biologiska cykeln att gå runt. Det blev visserligen lite mera drivhusgaser på det viset, men det kompenserade han med att handla lite utsläppsrätter, via Norrköpings vatten och avlopp.

Edman tittade på de kajor, skator och kråkor som höll till innanför bryggan. De hade nog förhoppningar om att de eventuellt kunde komma åt något av de gröna soptunnor som stod placerade som en nagel i ögat i den idylliska bilden av hela området.
– Vet du vad, sa han efter en stunds tystnad. Det är synd att det är så tidigt på dagen. Annars kunde det ha varit gott med lite punsch i kaffet, som ett sätt att fira seglbåtsbryggans tillkomst och ångbåtsbryggans död.
– En himla bra dag att fira, ansåg Dahlman som började pilla med något strax under bordsskivan där de satt.
– Vad gör du?
– Jag ställer fram klockan lite. Så där, häll upp nu. Klockan är 19:36.

Socialdemokraterna, som vågmästare!

Septembersolen skiner på Edman och Dahlman där de går på sin promenad, utan något direkt mål. Det enda som väl kunde anses som ett mål skulle väl vara en kopp kaffe, förmodligen då hemma hos, antingen Edman eller hos Jonsson. en reklamskylt för en lokal restaurang bländar då den ger ifrån sig en reflektion från solen. Edman och Dahlman tvingas vända blicken mot andra sidan av vägen för att inte bli ”snöblinda”.
Det är förmiddag, dagen efter valdagen. Den valdag då Sverigedemokraterna har valts in i den svenska riksdagen och spekulationerna om huruvida Moderaterna ska kliva ner på sina knän, och fria till Miljöpartiet.

– Fan, vad lurad man kan bli, sa Edman. jag röstade på Moderaterna, för att slippa de där jäkla miljöpartisterna i regeringen. Och nu, när Sverigedemokraterna är vågmästare så ska Moderaterna istället be dem om stöd. Fan, hade jag vetet det så skulle jag ju aldrig ha röstat på Moderaterna. Det hade ju lika gärna kunnat varit en röst på sossarna.
– Vem har vågmästarrollen, sa du? Jag tycker att det låter som om det är Miljöpartiet som har den avgörande, vågmästande rollen?
– Men, det är ju Sverigedemokraterna som hamnat, mellan de olika blocken?
– Nej, men de vill ju ingen samarbeta med. Miljöpartiet, som tydligen vänder kappan efter vinden är de som sitter på den utpressande posten. Tekniskt sett så är alla partier, som stödjer ett förslag som regeringen lägger ett vågmärstaparti. Alltså, om sossarna stödjer ett förslag så använder de sin roll, gentemot de andra partierna utanför Alliansen som vågmästare.

Edman visste inte om han skulle roas, eller förfasas över Dahlmans resonemang.
– Du har umgåtts för mycket med Jonsson. Du bara rör till saker och ting, Dahlman.
– Jag förstår inte varför de inte kan göra uppgörelser med Sverigedemokraterna, så länge det inte rör sig om invandringspolitik, funderade Dahlman. För, inte handlar väl allt om invandrare? Jag menar, kunde de inte komma överens om att man lägger den frågan åt sidan? Eller, är det flera åsikter hos Sverigedemokraterna som är av det, mot mänskligheten nedvärderande slaget?
– De kommer att ställa krav på att få igenom sin invandringspolitik, sa Edman, annars ställer de inte upp på några överenskommelser.
– Hur vet du det? Hur vet du att det är Regeringen som får ge vika? Hur vet du att inte Sverigedemokraterna ger vika, bara så där!
Dahlman knäppte med fingrarna för att illustrera hur lätt det skulle kunna vara, om bara Jimmy Åkesson var av det svagare, förhandlingsmässiga slaget.
– Tja, alla kanske inte är så opålitliga som Miljöpartiet. Men, att lita mera på en sverigedemokrat eller en miljöpartist, det var en knivig fråga.

Väl nere vid stranden, vid den gamla ångbåtsbryggan så stötte de på Jönsson och lagerbäck. De satt på en av de bänkar, med bord som var placerade på bryggan. Det var, om inte vindstilla så i alla fall väldigt lite vind. Det var en behaglig dag i solen, vid vattnet, på bryggan. Varken Jönsson eller Lagerbäck verkade speciellt onyktra. Det var annars det första man konstaterade, om man träffade på någon av dessa båda herrar. Det blev liksom en lite oförkänt ettikett på dem båda. Fast, å andra sidan så var det nog ingen som sett, vare sig Jönsson eller Lagerbäck tacka nej till en sup. Jönsson gestikulerade yvigt då han tydligen predikade, alternativt var i diskussion med Lagerbäck. Lagerbäck var inte religiös. Han var sosse, ateist och en allmän föreningsmänniska. Jönsson däremot hade blivit frälst. Eller så hade något ramlat ner i skallen på honom, som nog de flesta ansåg. han hade nämligen inte alltid varit religiös. Snarare tvärt om. Det kanske var ett försök att ta sig bort från sprit, till ett, av Gud utsett sundare leverne med ett predikande kall.
– Det är klart att man ska rösta, predikade Jönsson, men inte på de otrogna, de tvivelaktiga.
Vad röstade du på då, undrade Lagerbäck, Ohly?
Lagerbäck log lite elakt, för det visste han, att det inte var. Jönsson och Ohly stod långt från varanra.
– Det är inte svårt att vara kommunist, om man inget har att förlora, konstaterade han.
– Jönsson röstar väl med Kristdemokreterna, skrattade Dahlman när han satt sig vid bordet.
– Gud befaller oss. Gud är allsmäktig. Låter det som en demokrati, undrade Jönsson. Han lät ingen svara på frågan innan han svarade själv. Kristus, och demokrati hör inte ihop. Det är falska profeter som blandar in demokrati i Guds buskap. Alf Svensson borde brännas på bål, för den otrogna hund han är.
– Han är inte partiledare längre, skrattade Edman.
Jönsson brydde sig inte om, ifall att Alf Svensson var kvar som ledare för Kristdemokraterna eller ej, han fortsatte ändå.
Miljöpartiet tror att de kan, likt en Gaia förändra den natur som Gud har skapat. Han skapade inte Edens lustgård bara för att Peter Eriksson och Maria Wetterstrand skulle springa nakna och skatteväxla med Erikssons sugrör.
– Men du röstade i alla fall, undrade Lagerbäck, som just hällt upp en kopp kaffe var åt Edman och Dahlman. Han hade en stor termos med sig, som stod och blänkte på bordet, i solskenet.
– Jag röstade på Fi, sa Jönsson.
– Fi, sa alla samtidigt, alla lika överraskade och förvånade.
– Ja, det var lite taktikröstande, så at säga. Men det fungerade kanske inte fullt ut. För, om alla röstar på ett parti som inte har en chans att komma över 4 %, och inte kommer in i Riksdagen så blev det ju inga mandat alls, till något parti. Då kan vi alla leva efter, som Gud befallt oss, hans tio bud.
– Men, om alla röstade på de små så skulle de ju bli större, konstaterade Edman lite frågande.
– Nej, om alla i Sverige röstar på 40 olika småpartier som var och en får 2,5 % så blir det 100 %. Alla röster är räknade och inget av dem kommer in i Riksdagen. Riksdagen kan bli en utmärkt kyrkbyggnad, för förkunnande av Guds ord.
De tre åhörarna satt stumma. De förvånades över att Jönsson över huvud taget kunde räkna. De förvånades över hans medvetenhet om vilka partier som fanns och vem som styrde i vilket parti. Ja, förutom att han trodde att Alf Svensson fortfarande vad Kristdemokraternas ledar. Men, det som förvånade mest, var att han ju faktiskt hade rätt. Om inget parti kommer över 4 % så kommer ju faktiskt inget parti in i riksdagen.

Tio Guds bud, i ett USB-minne!

Clas Edman var på väg till Jonsson. Han tänkte försöka med bedriften att få med Jonsson ut i skogen, och plocka lite kantareller. Han visste om det omöjliga i den föresatsen, men hade fått lite inspiration till att försöka ändå. Den inspirationen kom från hans fru, Lillemor, som ibland talade om för sin man vad som var bäst, för Jonsson. Och det som var bäst för Jonsson, fick utföras, av Edman. En logik som sällan ifrågasattes av Edman, då det helt enkelt ansågs, bäst så. Och lugnast.

Väl framme hos Jonsson så stod dörren öppen. Några röster hördes inifrån huset. Edman antog att det, i vanlig ordning handlade om Jonsson och Dahlman som var i full gång med någon meningslös diskussion. Men när han kom in så såg han en man och en kvinna som satt med varsin kopp kaffe vid köksbordet. De var snyggt klädda, nästan som om de skulle på en begravning. Edman förstod att Jonsson hade fått besök av Jehovas vittne, eller mormoner eller liknande.

— Varför släpper inte Gud alla framsteg på en gång?
Jonsson brydde sig inte om att Edman kom in i köket. Han fortsatte sin konversation.
— Han, Gud alltså, fortsatte Jonsson, är ju allsmäktig. Detta innebär att han ju står bakom inte bara hjulet, pergamentet, oblekt papper samt doftgranar. Han står även bakom div. datorprylar som vi använder i hans motsvarighets namn, dvs. Djävulen. Vi svär och lever apa över dessa verk, då vi nog borde avge en interaktiv bikt för att få till saker som USB, router samt trådlösa musar. Men varför inte bara göra allt simpelt från början? När Gud fixade de 10 budorden så använde han en avancerad laser till stentavlor. Hur praktiskt är det när man skall skanna dem och kopiera för att klistra in på sin blogg? Jag menar, i dessa tider då det är så populärt med listor. Det är ju listornas lista ju! Men om tekniken för avancerad laser fanns så borde tekniken även finnas för USB. Alltså, i stället för att Moses blev den första att få kiropraktiska akutbesvär och klassificerad som arbetsskadad så kunde han ju bara ha hängt ett USB-minne runt halsen. Han kunde ju t.o.m. få några schyssta psalmer på mp3 med sig på sin färd mot Egypten.

Edman upplevde det hela, direkt som om Jonsson hade allt under kontroll.

— Det fanns inte alls laser på Moses tid, svarade mannen med den svarta kostymen, den vita skjortan och den röda slipsen.

— Inte? Nähe, och hur tror du han fick havet att dela på sig, när de traskade på sjöbottnen till Egypten då?
Men, det förstår ni väl att, på den tiden så fanns det inga tekniska verktyg. Människorna var inte redo för dem, tillade kvinnan.
Så, du erkänner alltså att Gud höll på teknik, som han redan hade skapat? Det är ju det jag säger. Han går i kommersialismens ledband. Han vill vara med om att mjölka ut vartenda lite öre från konsumenten, genom att släppa en lite nymodighet, lite då och då. Nej, vore han snäll, i sin allsmäktiga skenhelighet så skulle han ge folket en apparat var. I den så skulle det finnas allt, från brödrost till noppborttagare. Han kunde t.o.m. klämma in ett elfte budord. 11. Gå ut ibland också, och glöm inte att dra upp rullgardinen.
— Men, livet handlar inte om materiella saker. Det andliga överglänser allt. I himmelriket finns inga tekniska föremål.
— Fan vad tråkigt det låter. Finns det punsch, eller måste man dricka det där blasket som de serverar i kyrkan? Nej, jag ska nog ta mig ner där nere. Eller vad säger du Edman, ska du med?
— Blanda inte in mig i det där. Jag tänkte bara höra om du skulle med ut i skogen, och plocka svamp.
— Jaha, ett av Lillemors påfund, antar jag. Du, jag har en burk med kantareller. Vi öppnar den, låter det torka lite och lägger det i din svampkorg. Och medan vi väntar så tar vi en kopp kaffe, och lite punsch. Jag tror nämligen att damen, och herren här just skulle till att gå.

Ny definition av ”Hin Håle”!

Jonsson och Dahlman tycke att det hade blivit höst. Det var lite svalare än tidigare under sommaren och det hade regnat en del den senaste tiden. Nu blåste det också en besvärlig västlig vind, som förstärkte intrycket av att det nu var höst. Men, det var fortfarande den tidigare delen av augusti, och så sent som igår var det bortåt 30 grader varmt i skuggan. Ja, det var åtminstone 26 grader vid något tillfälle som Jonsson tittade till sin termometer. Men han hade talat med någon som sa sig ha haft 29 grader. Så, om det var höst eller ej, det var nog en fråga som kunde debatteras.
De båda herrarna var liksom i valet och kvalet, om de skulle ta bussen till staden, för att kanske inhandla lite nödvändigheter. Och nödvändigheter i detta fallet var en och annan flaska punsch. Kanske att det kunde bli lite mat också, men den typen av inköp var liksom av sekundär betydelse i sammanhanget. Det handlade väl då mest om tilltugg.
De gick lite längs den stig, som numera inte är någon direkt stig längre. Den är asfalterad och fungerar som cykelbana. Helt plötsligt så drar Jonsson Dahlman i armen. Han gör ett, för Jonsson förhållandevis snabb rörelse, vilket inte är så vanligt. Jonsson är inte känd, vare sig för snabba eller yviga rörelser. Yvigheten står han själv för, med sin blotta närvaro. Men, när han väl har ockuperat plats, låtit sina molekyler trycka undan andra molekyler så är han för det mesta tämligen fast parkerad på sin plats i universum.
– Vad är det? Trampade jag i en hundskit, undrade Dahlman som väl egentligen visste att, om han var på väg att trampa i en hundskit, så skulle Jonsson gladeligen låta honom göra det, och inte alls försöka hjälpa honom att se upp.
– Kärringen Krok! Hon kommer hit, fort, vi går åt andra hållet.
Men, det var för sent. Eivor Krok hade redan sett dem och spatserade mot dem, som om hon var på väg mot några små barn, som skulle komma hem och äta, samt tvätta sina öron med såpa.
– Jonsson! Dahlman, går ni här och dräller? Du blir visst tjockare för var dag som går, konstaterade hon efter en granskning av Jonsson, från topp till tå.
– Hej du, hur är det att ha skärtorsdag, hela veckan?
Jonsson var inte rädd om livet, tyckte Dahlman som hade lite mera respekt för kärringen Krok. Det kanske inte var respekt, så som man kanske upplever ordet respekt, snarare en känsla av obehag vilket gjorde att han fick ett visst avstånd till henne. I Jonssons fall så handlade det nog mera om att undvika att bli trakasserad för sin övervikt. Men, den var liksom självförvållad eftersom han inte drog sig för att göra uttalade likelser med diverse häxliknande figurer, som i detta fall, då han refererade till skärtorsdagen, och alltså liknande henne vid en påskkärring.
Eivor skulle just käfta tillbaka, samt föreslå för Jonsson och Dahlman att de gott kunde följa med hem, och göra lite nytta för en gångs skull. Det innebar allt som oftast att hon ville att de skulle hugga ved. Detta var också en anledning till att Dahlman och Jonsson inte gärna ville konfronteras med Eivor Krok. Men i samma ögonblick som hon skulle tala om för dem vad de skulle göra så fick hon se Maggan Andersson. Maggan var en kvinna, bort mot femtio år gammal som gärna klädde sig i utmanande och alldeles för små kläder. Hon hade väl en uppfattning om att hon fortfarande var 20 år, eller på annat sätt trodde att hon såg snygg ut i de märkliga kreationer hon hade på sig.
– Titta, där går den där Anderssonskan! Henne skulle jag inte vilja ha vid min barnsäng.
Eivor menade den gamla betydelsen för vad en hora var. En hora, förr i tiden var en otuktig kvinna som kunde skada folk och fä och för vars blickar man framförallt ville skydda nyfödda barn. En hora släpptes aldrig in till en barnsängskvinna.
– Ingen risk, sa Jonsson och flinade. Du lär inte hamna i barnsäng. Ska du det så får du allt stjäla en unge.
– Håll truten Jonsson, väste Eivor. Hoppetossor som den där borde, antingen få tillbringa en tid i kloster eller kedjas fast vid en tvättbräda.
– Nu ska du inte kasta sten i glashus Eivor. En hoppetossa är ju en groda. Och grodor kommer det ur din trut hela tiden, skrattade Jonsson.
Dahlman stod tyst och stilla. Han ville inte blanda sig i det hela. Han tyckte nog att, även om Jonsson hade rätt, så var det väldigt tunn is just nu.
– Hej, sa maggan när hon gick förbi i sin korta, utsvängda kjol och sin väl tilltagna urringning i toppen. Hon var onormalt brunbränd från topp till tå. Det såg nästan lite otäckt ut, som om hon hade farit illa av solen. Men, det var helt enligt hennes egen idé om vad som var snyggt, och som gick hem hos karlarna.
– Goddag, sa Dahlman och lyfte på den hatt, som han inte hade på sig. Han gjorde en rörelse, som om han hade haft hatt på sig.
Jonsson hälsade också, om än, inte lika artigt. Maggan tittade Jonsson i ögonen när hon gick förbi honom. Jonsson tittade lite längre ner.
Eivor såg var Jonssons blick fästes.
– Bli inte sjösjuk Jonsson, sa hon med en bestämd min.
Jonsson tittade bort. Hans blick möttes av en storflinande Dahlmans.
– Titta inte på mig, sa han och skrattade, jag vet inte vad hon pratar om.
Eivor drog nu faktiskt lite på smilbanden.
– Ja du Jonsson, du har just gett Hin Håle en ny definition, sa hon och började skratta.
Jonsson förstod inte vad hon menade med det, men Dahlman var på det klara med att, ”Hin Håle” var ett folkligt namn på Djävulen, som ordagrant översatt betydde ”den hårde”

Har tallen kottar, eller frön?

– Saft och bullar?
Dahlman såg lite skeptiskt på det som serverades hemma hos Clas och Lillemor Edman. Han hade satt sig i trädgården, på en av de stolar som fortfarande var fria från tallfrön.
– Att du inte kör de här i tvättmaskinen, så att tallfröna går bort.
– Tallfrön?
Jonsson som satt på en annan stol, och som inte brydde sig om ifall att några frön fastnade i hans rumpa tyckte att det lät lite konstigt att säga tallfrön.
– Det heter tallkottar, inte tallfrön, rättade han Dahlman medan han tog sig en bulle.
– Men, vad tror du finns inne i en kotte då, undrade Dahlman och menade att det visst fanns frön, både från tall, som gran.
– Inne i kotten finns det små djur, en pinne, som blir kvar när ekorren kalasat på den och inget mera.
– Men, det vet ju varenda människa att kotten bara bär med sig frön, som sedan frigörs från kotten för att sedan gro, och bli till en planta.

Edman tog en dyna och borstade lite på den.
– Ska man få bort det här så får man allt göra det för hand. Tvättmaskinen kommer inte åt i vecket, och det är där det sätter sig.
Edman menade det veck som finns på dynorna, som separerar ryggdynan från den delen av dyna, som man sitter på. Vecket var också till för att man skulle kunna vika ihop dynan, så att den inte tog så stor plats, när den skulle förvaras över vintern.
– Vecket är till för att du ska vika ihop dynorna, och förvara dem där det inte kommer åt några frön, sa Dahlman. Men du gör det hela tvärt om. Du skulle ha dynor utan veck.
– Men då går de ju inte att förvara på ett vettigt sätt, sa Edman medan han såg sig om, som om någon skulle kunna se att han faktiskt hade lite brännvin med sig, som han droppade i lite försiktigt i var mans glas. Flädersaft och renat, det var inte dumt i värmen, med lite is i. I alla fall tyckte de tre herrarna att det var riktigt läskande. Ju mera brännvin, desto mera läskande.
– Nej, just det, och du förvarar dem ju inte heller. Du skulle då slippa alla frön.
– Tallar har kottar, konstaterade Jonsson, som inte gav sig så lätt.

Dahlman tog sitt glas med fläderblomssaft, spetsat med brännvin. Han gjorde en liten skålande gäst, mest av gammal vana. Han tog en klunk och ställde ned glaset på bordet.
– Vilken skostorlek passar bäst för en stadsminister, undrade han.
Edman och Jonsson svarade inte. De visste inte riktigt vad det handlade om. Men de förstod nog att det inte längre handlade om tallkottar. Det var tyst en kort stund, innan Jonsson tog till orda.
– Tja, om Mona vinner så blir det väl mindre skor än om Reinfeldt vinner, sa han utan att förstå relevansen i samtalsämnet.
– Men, Ohly då, om han har större skor än Mona Sahlin, blir han stadsminister då? Och, finns det någon minsta storlek på skorna, för att bli försvarsminister?
– Nej, varför skulle det vara det, undrade Edman.
– Jo, det är ju snart bara en månad kvar till valet, och allt man får veta är ju vad det olika partiledarna har för skostorlek, fritidsintressen eller vad de gjorde när de, om de gjorde lumpen. Det är lekprogram och intervjuer med dem om allt annat än vad de står för, politiskt.
– Aha, du menade så, sa Jonsson, då får man hoppas på små lätta fötter så att det blir ett regeringsskifte.
– Men du Dahlman, du vill väl att de ska stampa på i samma fyrtiofemmor, som vanligt, skrattade Edman.

– Tänk om det blir en av varje sko, sa Jonsson, en Wetterstrand-sko och en Eriksson-sko. De kommer att gå lite snett, men det blir rejäla barnbidragshöjningar, och bra med stålar i dina dynor, för det är ju kottarna som ska ha barnbidraget, och kottar, det är vad tallarna har, inte några jäkla frön!

Känner sig gravida kvinnor tjocka?

Dahlman och Jonsson satt för en stund tysta, båda två. Det var inte vanligt. Inte när de tog en fika på något av Norrköpings caféer. De hade talat med varandra, samt i munnen på varandra hela tiden, från den stund de möttes på morgonen i Jonssons kök. Men nu var de tysta en stund. det var som om de väntade på att orden skulle tillverkas innan de kunde användas, och gödslas med.
– Det måste ge dubbla vårdepressioner att vara blind, sa Jonsson.
Han stirrade ut mot gatan. De satt visserligen nästan på gatan. Caféet hade gjort en uteservering av trottoaren genom att sätta upp ett staket med lite bord och stolar innanför.
– Tänk, de vanliga vårdepressionerna, fortsatte han, samt att det vimlar av nya hinder på gatorna. Om det inte är gatupratare, andra reklamskyltar eller annat skräp så är det stora staket på trottoaren, som vi han sitta och dricka vårt kaffe i, för 25 kronor per kopp. Fan, man får ju ett helt paket kaffe för den summan. Och är man fem personer så kan man köpa både kaffe, samt punsch för den gemensamma summan som man lägger ut på skiten.
– Vi betalar alltså hutlösa priser för att de blinda ska gå in i ett staket, isolera sig och må allmänt dåligt på våren?
– Du har förstått det hela rätt Dahlman.
– Nu tror jag ju att de går ut ändå, sa Dahlman. De kanske inte ens blir deprimerade. de blir nog snarare förbannade. Det skulle jag bli i alla fall.
– Inte jag, sa Jonsson medan han sörplade lite på sitt kaffe. Jag skulle definitivt låsa in mig, tills det var dags att låsa in sig för vinterförvaring.
– Ja, men det gör du ju ändå. Det spelar väl ingen roll hur bra, eller hur dåligt du ser.

Ibland dränktes samtalet av ett par tonårstjejers konstiga läten. Dahlman och Jonsson upplevde det som läten, snarare än ett språk. Men ibland så lät det precis som vanlig svenska. Ibland lite mera som ett utländskt språk.
– Han är så fet!
– Ofta! Han suger ju!
– Jamen, han ba’, så det så! Fett!

Detta snack fick ibland både Dahlman och Jonsson att bli tämligen tysta, och förundras över den kommunikationsteknik som användes vid bordet bredvid.
– Ursäkta mig, sa Dahlman och lutade sig fram mot tjejerna, men om er manlige vän är fet ofta, trots fettsugningen så borde han nog se sig om efter en ny läkare, och kanske skulle gå till en dietist.

Tjejerna såg ut som fågelholkar när de ryggade tillbaka för Dahlmans konstiga påhopp. Det tog en stund innan de kom igång igen med sina, för Jonsson och Dahlman obegripliga samtal.
– Titta här, sa den ena tjejen och pekade på sin mage. Jag är så tjock. Jag hatar, hatar och hatar att vara så fet.
Dahlman och Jonsson tittade på tjejen och tyckte nog att hon var bra mager.
– Får hon ingen mat, undrade Jonsson och nickade åt tjejens håll.
– När en kvinna får en enorm mage och går upp en massa i vikt när hon är gravid så är det inget som nämns. Men om hon dricker tre glas vatten och går upp fyra hekto, då är det katastrof, skrattade Dahlman.

Tjejerna hade inte hört Dahlmans och Jonssons kommentarer. De pladdrade på som om de väntade på att batterierna skulle ta slut. De flesta gångerna talade de så att Dahlman och Jonsson inte begrep ett dugg.
– Kom nu Dahlman så går vi till Systemet och köper punsch.
– Ja, det är inte så fett. Det låter bra.

I väntan på inbjudan till Viktorias bröl opp!

Jonsson stod vid sin brevlåda när Dahlman och Edman kom gående längs vägen, i rikting mot honom. Han tittade upp och fick se Edman vinka. Jonsson vinkade inte tillbaka. Han gick igenom sin post. Det var mest reklam, men även ett brev.
– Du är sen idag, Dahlman. Jag fick hämta min post själv.
– Jag trodde inte att du brydde dig så noga om din post, svarade Dahlman som även förklarade sig med att han hade varit hemma hos Edman och druckit kaffe. Det var därför som han var sen.
– Jo, det må vara så, de flesta dagarna, men just nu så väntar jag på ett viktigt brev.
Edman verkade intresserad medan Dahlman var mera skeptisk då Jonsson i princip aldrig brytt sig om vad som fanns i sin brevlåda.
– Vad är det för bra, undrade Edman.
– Början på min nya affärsidé. Bara brevet kommer så ska jag sätta igång.
Edman undrade vad det hela handlade om, och vad det var för brev.
– Det är inbjudan till Viktorias bröllop förstås, sa Jonsson medan han påbörjade sin lilla promenad uppför sin lilla backe som leder upp mot hans hus.

– Viktoria? Som i kronprinsessan Viktoria?
Dahlman fattade inte ett dugg. Han trodde nog att det blivit en mycket tidig upp-korkning av punschen den här veckan.
– Jag förstår att du inte fattar hur smart jag är. Det skulle betyda att du var tvungen att vara lika smart som jag, minst. Och det är du ju inte, på långa vägar.
Edman skrattade åt Jonsson samtidigt som han gick efter Jonsson upp mot huset. Helt plötsligt så tvärstannade Jonsson så att Edman gick rakt in i ryggen på honom.
– Nu jäklar! Nu har det kommit!
Jonsson hade sett brevet som kom med all reklam, och som nästan hade drunknat och gått obemärkt förbi om inte Jonsson hade bläddrat lite i den bunt med s.k. skräppost, som det väl skulle heta om det var fråga om e-post. Han vände sig om åt höger, tog några steg tillbaka i riktning från huset och gick fram till soptunnan. Där kastade han i all reklam, men behöll brevet.
– Vadå? Har du blivit inbjuden nu? Förresten, vad är det för affärsidé du yrar om?
Dahlman hade stannat en bit uppe i backen. Han anade att det handlade om något knäppt, men var samtidigt nyfiken på Jonssons affärsidé.
– Jag går på bröllopet, tar lite bilder med min gamla Kodac Instamatic från 1974, som jag sedan säljer som pappa….. du vet, det där, razzi. Jag ska bli skvallerjournalist. Man behöver bara ta taskiga bilder, och skriva lite elakt. Elak kan jag vara, det är jag bra på. Och det fina i kråksången är att ingen misstänker en kille med 80 kg övervikt som går omkring med en Instamatic från mitten av 1970-talet. Genialiskt, inte sant? Nu är det bara inbjudan som fattas, så är mitt företag igång.
– Jag trodde att det var den du fick nu, skrattade Edman.
– Nej, men detta var inte dumt heller. Postkodmiljonären. Jag kan behöva lite startkapital, till filmen. Kassetterna till min Instamatic kanske får specialimporteras från Beirut eller något i den stilen, för de säljer nog inte så bra på MAXI köpcenter.
Jonsson tog några raska steg. Ja, så raskt som nu Jonsson kan gå. Det skulle kanske anses som sakta, för andra, men det faktum att han över huvud taget gick efter sin egen post får anses som en stor ansträngning, samt en otroligt aktiv dag för hans mått mätt.
– pass på Rickard Sjöberg, här kommer Jonsson i full galopp.
Men så stannade han helt plötsligt till.
– Fan, Postkodmiljonären är väl det där då man har livlinor va?
– Ja, jag tror det, sa Edman utan att han väl egentligen hade sett något på programmet på TV4.
– jaha, där sprack det, sa Jonsson. Det betyder att jag ska ringa en vän. Det blir ju någon av er två. Då går det ju åt helvete. Kaffe, någon?

Världens sista tid är här!

Vår i Sverige, 2010. En vulkan på Island har ett utbrott. Ett askmoln drar ut över stora delar av Europa. Flygen är inställda. Det oroas för att askan ska skada flygplanen.
– Stäng dörren snabbt!
Dahlman såg lite förvånad ut över Jonssons bestämda tonläge när han uppmanade honom att stänga dörren. Dahlman hade just anlänt till Jonsson. Och i vanlig ordning så hoppades han att han skulle få sig en kopp kaffe, och kanske, kanske en liten kask.
– Vadå, är du naken?
– Ja, egentligen kanske man skulle vara det, och stå i duschen resten av månaden.
Dahlman skrattade.
– Då skulle din hud skrumpna, och matcha din lever.
– Titta här, sa Jonsson och sträckte fram sina händer, titta på mina naglar.
– Usch, vilka sorgkanter. Tack för att du delar med dig av dem.
Jonsson var alldeles svart under naglarna.
– Jag var ute igår kväll. Efter att ha sträckt upp händerna i luften, sovit lite så vaknade jag upp med svart under naglarna. Det är den där jävla askan, från Island. Man blir täppt, inte bara under naglarna, utan även i luftrören.
– Luftrören rensar man bäst med ett helrör, det sa alltid min gamla pappa.
– Skoja du. Du vet väl hur dinosaurierna dog ut? Det var genom vulkanutbrott och en jävla massa aska i luften.
– Då är det ingen risk för dem nu då, om de redan har dött ut.

Dahlman visst inte om Jonsson menade allvar eller om han var ironisk. Han borde nog veta det, vid det här laget, men med tanke på Jonsson onormalt svarta sorgkanter, under naglarna så visste han varken ut eller in.
– Men Dahlman, känner du inte av det, i halsen?
– Jo, det är nog något där. Det är nog bäst att du tar fram punschen, så att man får rensa lite i strupen.
Dahlman kände inget av något askmoln. Han ville bara ha sig en sup.
Jonsson reste sig upp. Han gick fram till skåpet där han förvarade sin sprit. det vill säga, de gånger det fanns något kvar, som kunde förvaras.
– När kvinnorna går omkring i manskläder, så är världens sista tid kommen. var det inte baptisterna som sa så? Idag går kvinnor omkring i likadana kläder som männen, och se vad som har hänt på Island.
Jonsson tog fram en flaska konjak som stod bakom alla tomma punschflaskor.
– Dags för den sista nattvarden ser jag. Jag är gärna baptist en stund, om det innebär att man får konjak till kaffet, sa Dahlman med ett nöjt leende.
– Snart får du rida på dinosaurier, i himmelriket. Ingen idé att vara nykter då.
– Men säg mig en sak, Jonsson. Tror du att dinosaurierna hade överlevt, om de gått inomhus, och snabbt som tusan stängt dörren efter sig?
Nej, och inte hade de någon konjak heller. Så än finns det hopp för oss.

Melodifestivalen, 1926

Solen trängde in genom fönstren. Det var morgon, i april. Vindstilla och kalla nätter. Om man kom ner till vattnet, och såg den västliga horisonten lysas upp av de vertikala solstrålarna på andra sidan om det spegelblanka vattnet så påminde det om en varm höstmorgon. Jonsson funderade på varför det är en varm morgon, i april när det blir en kall morgon, ifall att det skulle vara samma temperatur, och samma väder, i oktober.
Dahlman hade precis anlänt till den yrvakne Jonsson.
Jonsson tittade upp efter att ha märkt att Dahlman mumlade något samtidigt som han liksom hoppade upprepade gånger över tröskeln till Jonssons ytterdörr.
– Kan du inte stänga dörren Dahlman?
Dahlman fortsatte att mumla, samt gå in och ut genom dörren.
– Vad mumlar du om?
– Jag sjunger, svarade Dahlman.
– Nej, om man sjunger så låter det som musik. Det där är vanligt mummel.
– OK, nynnar då?
– Men måste du ha dörren öppen när du mumlar dina nynnande sånger?
– Ja, jag försöker att återspegla sången. Tänk, det här hade varit koreografin till vinnarlåten i Melodifestivalen 1926, om det hade funnits någon melodifestival då.
– Är det där koreografi?
Dahlman fortsatte att nynna. Han höjde rösten lite, så att Jonsson kunde höra vad han sjöng.
Ja, det är det som är livet på en pinne
Ja, det som är livet på en pinne
Jag är ute när gumman min är inne
Jag är inne när gumman min går ut
Ja, det är det som är livet på en pinne
Jag hoppas aldrig att det livet tar slut
Jag håller alltid det i mitt minne
Jag håller alltid det i mitt sinne
Att det är det som är livet på en pinne
Jag hoppas aldrig att det livet tar slut”

– Livet på en pinne? Skulle det där ha varit vårt bidrag i Eurovisionsfestivalen, 1926?
– Ja, det var den stora schlagern det året, men den heter ”Jag är ute när gumman min är inne”
– Jag ser en liknelse, sa Jonsson.
– Ja, det finns många. Idag är det hårdrock och Balkan-brass som är schlager. Då var det Ernst Rolf, och Jules Sylvain.
– Nja, svarade Jonsson, jag tänkte mest på Dogges låt i årets Melodifestival, ”Hippare Hoppare”. Den har fått en helt annan innebörd nu, när jag ser dig stå och hoppa över min tröskel. Hip Hop fanns redan på 1920-talet.
– Men dra på dig jackan nu Jonsson så går vi ut i solen, innan det mulnar på. Vi kan gå hem till Edman och få oss en kopp kaffe.
– Jaha, ska vi ut och trampa, för att gå hem sedan, lagom till det börjar regna.
– Du är en sann optimist du, skrattade Dahlman. Kom igen nu, så går vi ut.
– OK, allt för att slippa se din 20-talskoreografi.

Jonsson tog på sig sin jacka och sina skor. De gick ut på gården, vidare ner mot vägen.
– Titta vad mycket blåsippor det är i backen där, sa Dahlman.
– Måste de var så äckligt blå?
– Gillar du inte blått, Jonsson?
– Nej, det påminner mig om Reinfeldt och hans polare i regeringen, som gjort livet besvärligt för oss som har Försäkringskassan som ekonomisk källa.
– Så då kan du sätta politiska kopplingar mellan en vårblommas färg, och din egen sociala status?
– Vilken status? Har jag någonsin haft en status?
– De flesta gillar ju våren. Speciellt dess blåsippor.
– Ja, och tussilago. Denna lilla fula växt som älskar bilavgaser. Undrar om den skulle vara lika populär om den blommade lite senare, en bit in i sommaren.
– På tal om vårtecken i dikesrenen. Jag undrar om Lagerbäck haft sin första dikes-fylla än, detta år.
– Med eller utan cykel?
– Med cykeln, antar jag. Det är väl den som är anledningen till att han hamnar i diket.
– Så, det är inte spriten då?
– Nej, det är definitivt cykelns fel. Det måste vara något fel på den.

De båda herrarna gick inte den absolut närmaste vägen till Edman. Dahlman tyckte att de kunde ta del ev den soliga dagen, lite extra. Jonsson var väl inte lika imponerad av den lilla värme som solen gav, denna april-dag.

– Hur länge har det funnits schlager, undrade Jonsson medan de gick längs grusvägen, ner mot vattnet.
– Det vet jag inte, svarade Dahlman, men i alla fall sedan den tidigare delen av 1920-talet, eftersom det var då Ernst Rolf och hans polare var i farten.
– Så, om det hade funnits TV då, så hade alltså haft en Melodifestival?
– Nja, det vet jag inte, för i så fall kunde de ju haft det ändå, med tanke på att radion slog igenom vid den tiden. Den blev liksom var mans egendom.
– Tror du?
– Men visst kunde det väl ha funnits någon form av musiktävlingar, ändå kanske.
– Jag menade, att tror du att radion var var mans egendom, på 1920-talet? Det tror inte jag.
– Det fanns nog flera som hade radio på 1920-talet, än det var som hade det decenniet innan, sa Dahlman, med en suck. Du ska då alltid vända till resonemanget.
– Radion kanske satte fart på publiciteten för artisterna, men det som nog var effektivare var nog filmen, när den väl kom.
– Sverige var en stormakt, och en föregångare inom filmindustrin på 1920-talet, sa Dahlman.
Detta var Dahlmans tidsperiod. Han var ju inte född då, men han relaterade sig själv till sekelskiftet, från slutet på 1800-talet och fram mot 1930-talet. Det märktes att han gillade den tiden, när han talade om den.
– Så du menar att Ernst Rolfs schlagers fick sin publika spridning, genom filmen?
– Nej, genom revyer, och genom radion. Det skulle jag tippa.
– Men filmerna hade väl en större spridning, än vad radion hade, sa Jonsson och stannade till på vägen. Dahlman stannade också till.
– Filmerna har haft stor betydelse för musikens spridning, sa Dahlman, men inte då. Det var ju för helvete stumfilm på 1920-talet.
– Jaha, du insåg det? Jag tänkte att jag skulle få dig att snubbla på ditt eget resonemang. men det sket sig.

Jonsson skrattade åt att han nästan fick Dahlman på fall. Dahlman uppskattade inte humorn i det hela, lika mycket.
– Livet på en pinne, sa Jonsson och pekade på två talgoxar som satt på en gren och som såg såg nykära ut i vårsolen.

Pressad potatis!

Vårsolen hade förbytts i en grå mulen himmelsbild. Det gråa matchade de svärtade snövallarna som, med bilavgasernas hjälp fått det vita från julkorten att verka som sagor.
Jonsson tittade ut mot sin trädgård. Han hade hittills inte sett till de skator som brukade bygga bo i hans päronträd. Han hade sett en del andra fåglar och kände inte direkt någon saknad efter skatorna. De dyker upp, när det är dags. Det var han säker på. Telefonen ringde, och Jonsson tittade lite på telefonen, innan han sakta sträckte sig efter den.
– Hallå, det är i andra änden!
– Hej, jag heter Jens och ringer från Smjuuur….tics. Jag söker Anders Jonsson.
Jonsson hörde inte ett dugg vad det var för företag. Det liksom försvann i något som Jonsson trodde var en pappersmugg, med plastlock och sugrör från McDanalds som den uppringande talade genom.
– Vad vill du?
– Jo, jag skulle vilja sända sig ett par strumpor, helt utan kostnad.
– Vad har hänt med vanliga flåsare, undrade Jonsson som såg ett par skitiga strumpor framför sig, nämligen sina egna.
– Är det Anders Jonsson jag talar med?
– Du får allt ringa dina perversa samtal till någon som har en läggning som gillar dina svettiga strumpor.
Jonsson la på luren. Men det dröjde inte länge innan det ringde igen. Jonsson tog luren lite snabbare denna gång.
– Jag vill inte ha dina skitiga strumpor, skrek han.
– Så bra då, för jag la dem i tvättkorgen, svarade en välbekant röst som Jonsson identifierade som Lagerbäcks.
– Jaså, det var du. Jag trodde det var en så’n där jäkla försäljare igen. Va har du på hjärtat?
– Jo, jag tänkte höra med dig om du vet något om alkaloider.
– Nej, det kan jag inte påstå. Det låter som något ämne i sprit eller något i den stilen.
– Ja, nästan, sa Lagerbäck. Det är det som bildas om potatis ligger i solen, och sedan blir grön. Det sägs ju lite felaktigt att grön potatis är giftig. Men denna alkaloid bildas av klorofyllen, solen alltså.
– Du, det där har jag ingen aning om, men det kanske Ella vet. Har du inte talat med henne.
– Nej, hon behöver inte blandas in i det här. Det är onödigt. Hon kan föresten ingen kemi.
– Nej, men hon vet väl om grön potatis är giftig eller ej. Sån’t vet fruntimmer bättre.
– Men, det handlar inte om det. Giftet i grön potatis är ju alkoholen. Alltså, det socker som blir till alkohol och som vi sedan bränner sprit av.
Nu hade Lagerbäck kommit in på själva kärnpunkten i samtalet.
– Inte är det väl alkohol i potatis. Bara fruktsocker.
– Jo, men den gröna potatisen. Det är där alkaloiderna bildas. Om det är deet samma som alkohol, så kan man ju bara lägga potatisen i solen, och sedan pressa ut spriten, med en vanlig apelsinpress. Skitenkelt
– Prova det du Lagerbäck. Men bjud inte mig på snaps i påsk bara.
– Jag får höra med Dahlman. Hej!

Kall vinter, bättre än en varm sommar!

Det gick inte fort, det var ingen ”powerwalk” direkt. Varken Jonsson eller Dahlman hade några stavar, så någon stavgång var det heller inte frågan om. Snarare en stilla lunk, om ens det. De var helt enkelt ute och gick. Jonsson vill inte gärna röra sig i onödan. Detta var en promenad, helt i onödan enligt Jonssons tycke.

– Detta är helt fel, sa han, vi går och går utan att ha något mål. Det enda mål vi har är ju att gå tillbaka. Meningslöst!
– Men Jonsson, det är solsken ute, då ska man gå ut, speciellt nu på våren. Annars så får man ju vårdepressioner.
– Tänk alla som jobbar nu då. et måste gråtas floder på kontoren, runt om i landet.
– Äsch, efter en vinter som denna så måste man bara ut, oavsett om man är nyförlöst mamma med barnvagn eller en slöfock som du.
– Skillnaden är väl att jag har magen kvar som jag får släpa runt på. Jag kan inte lägga packningen i en vagn och dra runt med.
– Det kanske vore något för dig, en slags skottkärra att ha framför dig, med magen i.
Dahlman skrattade medan Jonsson mindes den blodlönn som var så vacker i sin rödbruna prakt i somras. Den var kal nu. Inte ett blad, och några knoppar syntes inte. Den var nog för långt borta där den stod på andra sidan ett fält.
– Menar du att folks välbefinnande har med vädret att göra, undrade Jonsson.
– Ja, solen gör människorna piggare.
– Så, om det blir en kallaste sommaren någonsin i sommar, så får vi en depp-epidemi i landet?
– Hur kall då?
Dahlman tog ett kliv över en vattenpöl. Jonsson klev rakt i den.
– Hur kall? Minusgrader kanske? Inte fan vet jag hur kallt det kan bli när det är somamr i Sverige.
– Det måste vara minst 10 grader varmt, sa Dahlman bestämt.
– Nej, men et kan säkert bli kallare på sommaren också.
– Men om det, i genomsnitt är kallare än 10 grader, så är det inte sommar, då är det vår.
– Ja, metrologiskt ja, men det kan ju lika gärna var höst. Det är väl samma sak som gäller är. En medeltemperatur på mellan noll och tio grader.
Dahlman stannade till. Han sträckte på ryggen innan han tog till orda.
– Men, om det inte blir över tio grader på sommaren, den tid då det alltså skulle ha varit sommar, när övergår då våren till höst?
– Våren fortsätter väl då, tills det blir vinter. Och om det blir vinter i Januari, då blir det vår från mars, till januari.
– Så, alla som gillar våren ska alltså hoppas på en rejält kall sommar?
– Tja, så är det nog. Men de måste ut i kylan ibland, enligt ditt resonemang Dahlman så att de inte blir deprimerade.
– Det kanske inte är någon risk föratt det blir en så kall vinter, att det blir vår tills det blir vinter. Men, jag ser en fara i hela resonemanget, sa Dahlman medan han kryssade runt några flera vattenpölar, som Jonsson ånyo plaskade rakt i med sin tunga, korta steg.
– Vadå för fara, undrade Jonsson.
– Jo, att det blir en så kall sommar att det inte finns någon gräns för när det bli höst, det ser jag som en ganska lite risk, men det kan ju faktiskt bli en barmarksvinter, vilket skulle innebära att vi inte fick någon höst. Tänk dig en höst, från oktober, till juni. Ingen vår alls.
– Hm, då är det ju jäkla bra med snö, och kallt. Annars blir det ju ingen vår, bara höst, konstaterade Jonsson som förstod resonemanget.
Jonsson stannade till.
– Ta nu fram punchen Dahlman, så att man får lite lön för mödan, att plaska omkring i den här jävla vårvärmen.
– Jag har ingen punch med. Jag trodde att du hade den med dig.
– Fan, då vänder jag om. Jag är dyngsur om fötterna. Jag måste hem innan mygglarverna kläck i mina skor.

Nordens dag!

Edmans katt strök sig mot benen, på den som kom i dess närhet. Ja, egentligen så var det väl katten, som med sitt sökande efter sympati över att vara hungrig for runt bland de närvarande vid köksbordet. Den testade först Dahlman, som visserligen klappade katten lite, men gjorde inget för att utfodra en, enligt kattens eget tycke utsvulten katt. Den gick vidare till Jonsson, som mest var uppslukad i sina egna tankar. Det gav inte heller någon utdelning. Den ökade takten i sin fyrbenta gång när Edman kom tillbaka från sitt toalettbesök. Och det verkade hjälpa.
– Lillemor! Katten vill ha mat.
– Ge honom det då.
Edman tittade på katten.
– Vill du gå ut?
Katten ville inte gå ut. Edman tyckte att den behövde det. Han tog upp katten, öppnade dörren och släppte den utanför dörren.
– Den ville inte ha mat, den ville bara ut.
– Orkade du inte ge katten lite mat, undrade Lillemor med en suck.
– Jo, men den ville ut ju.
Jonsson hade just funderat klart på om han skulle resa sig efter lite mera kaffe när han helt plötsligt, utan att hämta kaffe frågade en fråga, rakt ut i luften.
– Vet du va det är för dag idag?
– Det är väl tisdag, sa Dahlman. Det är åt helvete för lågt tills att man får ta sig en fredagsgrogg.
– Jag visste inte att du hade restriktioner när det gäller dina dryckesvanor Dahlman, sa Lillemor lite förvånat.
– Jo, svarade Dahlman medan han lutade sig tillbaka, fredagsgroggar får man bara ta, på fredagar.
– Det är väl kanelbullens, bakpulvrets eller ankleverns dag. Det finns ju flera dagar för allt, så att dagarna inte räcker till, sa Edman för att föra tillbaka samtalet till Jonssons fråga.
– Är det en dag nu igen, sa Dahlman. Hur fan håller du reda på alla dessa dagar Jonsson?
– Det är väl klart att det är en dag idag, sa Edman, det är det ju varje dag.
– Fan vad trött jag blir på er, sa Jonsson. Inte fan frågar jag vad det är för dag idag, för att få reda på vad det är för veckodag, eller att det ens, enbart är en dag.
– Men vad är det för dag då, undrade Lillemor. Vore det inte bättre om du klämde ur dig vad det är för dag idag, istället för att göda dessa två korkskallar med anledningar till att röra till det?
– Det är Nordens dag iga, sa Jonsson.
– Nordens dag, vad är det?
Dahlman hade aldrig hört talas om denna dag.
– Jag vet inte riktigt, sa Jonsson, men det är väl lite som, Nordens nationaldag, skulle jag tro.
– Hur firar man den då, undrade Edman.
– Tja, sa Dahlman, man går väl ut på gator och torg, och viftar med den nordiska flaggan.-
– Det finns väl ingen nordisk flagga?
Edman var skeptisk till hela konceptet, och hade aldrig hört talas om någon nordisk flagga.
– Vi skulle kunna ta vår egen, svenska flagga, sa Jonsson, den är en nordisk flagga.
– Det är väl alla de nordiska ländernas flaggor, sa Edman utan ett veta hur rätt han hade.
– Precis, sa Jonsson och lutade armarna mot Edmans köksbord. Alla de nordiska ländernas flaggor har ett nordiskt kors. Det är det gemensamma för Nordens alla länder. Men det finns en speciell nordisk flagga.
– Jag antar att den har ett kors också, sa Dahlman.
– Ja, ett rött kors, på en gul bakgrund.
– Nä, du fan. Det är ju Skånes flagga, sa Dahlman medan han pekade med fingret i köksbordet.
– Är du säker på det, sa Jonsson.
– Ja, det vet väl alla, att Skånes flagga är gul och röd.
– Jo, det stämmer, sa Jonsson, men den har ett gult kors, på en röd bakgrund. Nordens flagga är tvärt om. Ungefär som Östergötlands flagga. den är gul och blå, som den svenska, men med ett gult kors, på en blå bakgrund.
– Det är ju Sveriges flagga du beskriver.
– ja, jag menade tvärt om, med den östgötska flaggan. Fan, det bara rör ihop sig, med färger, kors och tvärs.  Tvärt om, menade jag.
– Är du säker på att du inte menade tvärt om när det gäller den nordiska och den skånska flaggan också, undrade Edman.
– Usch, suckade Jonsson. Vet ni vad? Vi skiter i den här jävla nordiska dagen och proklamerar denna dag som bakpulvrets dag. Ta fram en burk, så snortar vi lite bakpulver.

Påskkärringar med PMS!

Nu droppar det rejält från taken. Våren har verkligen kommit igång på allvar. Flugorna solar på väggarna. En nässelfjärill har tagit sig ut, för att förmodligen råka ut för en tidig, frysdöd. Jonsson sitter vid sitt köksbord. Det gör han oavsett om det är vår, sommar, höst eller vinter. Han sitter där ofta. Det är det han gör. Dagarna behöver startas, med en startsträcka, lika långt som köksbordet. Dahlman har kommit på besök. Hans startsträcka på dagen är något längre. Han tar sig hemifrån, till Jonsson och upp på hans uppfart, en mot huset.
– Snart är det påsk. Då ska påskkärringarna flyga till Blåkulla, på skärtorsdagen, sa Jonsson medan han tittade lite på allmanackan.
Dahlman hade inget emot att det snart var påsk. Bara han fick lite kaffe, denna dag, två veckor innan påsk. Han gillade dessutom ägg, samt den snaps som hör påsken till. Ägg, anjouvis och akavit, det gjorde påsken komplett för Dahlman. Allt det andra var bara bonus. Ja, en öl också, förstås.
– En Påskkärring är ju en häxa, fortsatte Jonsson. Vet du vad en häxa är, Dahlman?
– Det är väl en…
Dahlman han inte svara innan Jonsson själv svarade på sin egen fråga.
– En häxa är ett surt, grinigt och lättretligt fruntimer. Ser du sambandet?
– Nej, vad är det för samband du talar om.
– Jo, påskäringarna har PMS.
– PMS? Hur får du ihop det där?
– Ett surt, grinigt fruntimmer, är ett fruntimmer med PMS. Påskkärrngarna flyger omkring med sina ägg, som  skall levereras hit och dit. De har alltså ägglossning. Det är därför de är häxor vid påsk, för att de helt enkelt har PMS.
– Men, om de har ägglossning vid påsk, borde de inte flyga på sina kvastar lite längre fram, typ vis Kristi Himmelfärdsdag?
– Nja, sa Jonsson, det är nog för trångt i luftutrymmet då. De får nog inte konkurera med Jesus, för Luftfartsverket. Men, en del flyger kanske vid Valborgsmässoafton. Det vore en lämplig tid, så att de inte blir brända på bålen som tänds runt om i landet den kvällen.
– Tänder man inte de eldarna för att skrämma bort häxorna?
– Nej, det handlar nog om att elda bort PMS. Alltså, nu ska våren firas in. Vårkänslorna. Och för att inte få oönskade graviditeter så vill man få bort de häxor, som just haft sin ägglossning. Förstår du?
– Nej, jag fattar inte ett dyft av det där sista. Men visst, det kan nog ligga något i det andra, om att påskkärringarna har PMS, sa Dahlman och skrattade lite.
Dahlman tänkte efter en stund. Han kom att tänka på Kärringen Krok. Hon är arg för det mesta. Bestämd skulle hon nog beskrivas som, för den som ville vara snäll.
– Hur förklarar du häxan Krok då, undrade han, hon har vare sig ägglossning eller en tendens att försvinna efter Valborg.
– Hon flyger inte. Föresten, så har hon ju sina höns. Hon är säker både halt höna och tupp, på en gång, i den hönsfarmen.
– Fan, Jonsson, nu blev jag sugen på en äggmacka, med anjouvis, och lite snaps. Har du en pava akvavit, så går vi hem til Edman, så får han bjuda på en riktig macka, med häxbryggd till.

Jonssons svepning!

Värmen kändes påtagligt på Jonssons mage. Solen sipprade genom träden, och lyste upp det som kunde betraktas som en barrfri myrstack. Jonsson så lite himmel mellan trädtopparna, som fanns rakt ovanför honom. Han låg i en skogsdunge, på rygg, och hade det tämligen behagligt.
– Det är dags för din slutförvaring, Anders Jonsson.
En mörk röst, med bestämt tonfall hördes plötsligt, från ingenstans.
– Va?
Träden, solen och himlen var helt plötsligt borta. Jonsson kände det som om han precis hade öppnat sina ögon, som om de hade varit slutna en stund.
Jonsson befann sig i en kyrka, uppe på läktaren, nära taket. Han satt bakåtlutad, och kunde därför inte se ner i kyrkan. Det var han tvungen att resa sig för, eller åtminstone luta sig fram, över räcket.
– Du ska slutförvars nu, Anders Jonsson.
Rösten hördes igen. Denna gång lite närmare. Det lät som om det kom från personen bredvid honom, uppe på läktaren. Men det fanns ju ingen mera där.
– Vad fan gör jag här? Ja, inget personligt, ursäktade han sig sin svordom, när han fick se en ängel som var avbildad i taket.
Han funderade lite på hur den där feta ängeln kunde flyga, med de där små vingarna, men slog bort tankarna, för att försöka komma ihåg varför han hade satt sig på en läktare, i en kyrka. Hade han varit full, och somnat där? Vad hade hänt?
Han lutade sig lite långsamt fram mot räcket.
När han lade sina underarmar, med händerna på varandra, för att vila sin haka, hängandes på räcket så liksom, särade han på sina knän, för att breda plats för sin stora mage. Men det var något som tog emot.
– Vad fan!
Han hade något som såg ut som en gammaldags vitaktig nattsärk på sig, som sträckte sig ner, förbi knäna.
Ett minne av att Lagerbäck kommit förbi, med en hel del brännvin gjorde att Jonsson kanske möjligen kunde få en förklaring i vad som hänt. Han hade nog blivit bra full, funderade han. Men det var inte likt honom, att bli så enormt full, eller att han tappade minnet. Speciellt inte som det gällde en förflyttning, in till kyrkan, uppför trapporna, och ut på läktare.
Samtidigt som Jonsson började få en bild av vad som föregick, nere i kyrkan så började det spelas musik. Det var orgelmusik. En kista stod en bit framför altaret, nedanför trappan, mot gången mellan kyrkbänkarna. En präst stod lite vid sidan av kistan.
”Men, det här var väl onödigt”, tänkte Jonsson. Inte hade jag väl behövt gå till kyrkan, i fyllan och villa. Inte när det var begravning.
Jonsson ångrade något, som han egentligen inte visste mycket om. Han visste bara att han satt i kyrkan, och att det var begravning. Och visst hände det väl att han var fyllsjuk, men inte så pass att han hörde röster. För det fanns ju även, den biten med rösten som talade om ”slutförvaring”. Men Jonsson avfärdade den biten som en bieffekt av Lagerbäcks hembrända sprit.
Jonsson fick nu se något som förvånade. Där ner, bland de få deltagarna på begravningen så satt Edman, Dahlman samt Lagerbäck. Vad sjutton gjorde de där, och vem var det som dött, som de kände, men inte han själv?
Musiken tystnade, och prästen tog en ett djupt andetag, som om han skulle säga något. Han höll inne med orden, men började sedan tala.
– Idag har vi samlats för att ta ett sista farväl av — Anders Jonsson. Han levde ett enkelt liv. Han lät sig inte skyndas på av det moderna samhällets stress.
– Vad i helvete!
Jonsson höll på att tappa hakan. Och hans utbrott lät så att det skulle kunna höras, långt utanför kyrkan.
– Vem har sagt att jag är död, ropade han ner till de församlade kyrkan.
Men ingen reagerade. Ingen vände sig om. Det var som om han inte kunde höras. För om han hade gjort det, så borde alla i hela kyrkan ha vänt sig om, och tittat upp mot läktaren.
”Oj, tänk om det är en helt annan Anders Jonsson”, tänkte han för sig själv, och var då glad över att ingen verkade ha hört honom.
– Bry dig inte om vad som sker, och inte sker. Du ska slutförvaras, Anders Jonsson.
Rösten hördes ingen.
– Är jag död alltså? Men varför ska jag vara med här, på min egen begravning?
Rösten svarade inte. Jonsson tittade ner mot de som satt i bänkarna. Förutom Edman, Dahlman och Lagerbäck så satt där ett par personer, som han antog var de nya kyrkvärdarna. Någon mörkt klädd person fanns också där, lite i bakgrunden. han antog var en representant för någon begravningsbyrå.
Jonsson reagerade lite, som om han hade accepterat situationen när Dahlman tog emot en flaska brännvin av Lagerbäck, och tog sig en sup, under så diskreta former som möjligt.

– Svep den, hörde han Edman viska till Dahlman. Lagerbäck skrattade, liksom Dahlman som just skulle till att dricka vilket nästan gjorda att han satt i halsen. Det var då det gick upp för Jonsson, att det nog inte alls var en nattsärk som han hade på sig. Det var en liksvepning av något slag. Jonsson visste inte vad han skulle tro. Han kunde ju inte sitta där, och bara se på, när de begravde hans kropp. Han funderade lite på varför han kunde höra Edman, när han viskade till Dahlman. Han tittade lite på folket i övrigt. Hade han inte flera bekanta, än de där tre? Och det var då han insåg att det hela var någon form av bluff. Varken Lillemor Edman, eller Lagerbäcks fru Ella var på plats. Och det fanns inte en chans i värden att inte Ella skulle ta tillfället i akt att få skvallra lite, under ett kyrkkaffe. Han reste sig upp.
– Det där såg gott ut. Jag kommer ner, skrek han utan att någon reagerade. Han satte upp en fot på räcket, hasade sig upp med häcken och satte sig gränsle.
– Jag hoppar ner. Jag är ju redan död, så vad kan hända egentligen?
Nu reagerade de där nere.
– Nej, skrek de, det är ett skämt. Ett practical joke.
Rösten från läktaren reagerade också.
– Akta dig, du kan ramla ner!
Detta gjorde att Jonsson blev skrämd, och hoppade till. Han tappade greppet om räcket, och föll, rakt ner i kyrkans stengolv. Han landade med huvudet före. De andra kunde riktigt höra hur det knakade till i Jonssons nack.
– Fan, där kan du inte ligga Jonsson, sa Edaman. Svep den här.
– Han har ju redan svepningen på sig, skrattade Dahlman.
– Är han död?
Edman undrade hur det var med Jonsson, men lät inte speciellt oroad.
– Ja, det är han nog, sa Dahlman. Det lät ungefär som om han var på väg bort. Han tycktes lämna den stora salen i kyrkan.
– Svep den här!

I samma ögonblick slog Jonsson upp sina ögon. Han såg Edaman stå lutad över honom med ett glas i handen. Det bubblade om vätskan i glaset.
– Svep det här! Det är inte gott, men det är en bra huvudvärkstablett som kanske lindrar lite.
– Va?
– Du ramlade ur soffan, sa Edman. Men nu är du visst vaken i alla fall. Jäkla Lagerbäck, att göra 65-procntig sprit i sin apparat. Det är ju livsfarligt.
– Så jag är inte död?
– Nja, återuppstånden, i så fall.

Lagerbäck hade, som Jonsson drömt om tagit med sig egenhändigt gjord sprit. En stark sprit, som höll hela 65% alkohol. Detta visste inte Jonsson om. Han hade blivit bra full, och somnat i soffan.
– Svep den här nu!

Närvärme i regerings kansliet!

Det var dagen efter den internationella kvinnodagen. Den dagen hade gått tämligen obemärkt förbi för Edman, Dahlman och Jonsson. Den hade visserligen gjort sig påmind i det oundvikliga nyhetsflödet som de tre herrarna tagit del av, som en normal del av deras vardag. Men varje gång som den fördes på tal så var det som om det var ett reklaminslag som gav utrymme till att gå på toaletten, hämta mera kaffe eller släppa ut katten. Edman tog del av morgonnyheterna på TV, samt lite senare av de nyheter som tidningen förmedlade. Jonsson läste sin tidning, den med lite mera röd färg än den som Edman prenumererar på. Dahlman läste båda. Först Folkbladet, hos Jonsson, helst innan Jonsson gjorde det själv. Sedan gick han till Edman, där han föste undan katten, som hade lagt sig på dagens NT, varpå han fick ta del av gårdagens nyheter.
Dahlman hade denna dag valt att besöka Edman, innan han gick till Jonsson. Man var ju tvungen att variera sig lite, ansåg han.

– En dag för kvinnor, av kvinnor med kvinnor. Är det jämställt det, undrade han när han hade satt sig ner i Edmans soffa.
– Va?
Edman hängde inte med riktigt. Han hade redan glömt bort att det var internationella kvinnodagen, dagen innan.
Det var inte så att de båda herrarna inte var för jämställdhet. De var bara emot alla dessa dagar som växer upp som svampar, och som tar död på varandra.
– Är det inte så, att den där kvinnodagen mest låter kvinnorna vara med varandra, för varandra och om varandra. Var finns karlarna?
– Ni sitter väl i soffan, som vanligt, inflikade Lillemor som just kommit in i rummet. Hon var i full färd med att vattna sina krukväxter. Det var något som hon ansåg, att hon som kvinna skulle göra. Inte för att det var speciellt kvinnligt på något vis, utan mera för den enkla anledningen att hon helt enkelt ville att växterna skulle överleva.

– Såg du på nyheterna i morse Dahlman, undrade Edman.
– Nej, jag fick stopp, så jag kom lite sent in i dagen.
– Aj då, gjorde det ont?
– Va?
– Ja, när du sket.
– Inte sådant stopp, din idiot. Det var lite stopp i slasken. Jag fick rensa lite.
Edman hade nog allt förstått detta, på en gång men kunde inte låta bli att göra en association till den lite mera kroppsliga formen av stopp.

-Förresten, fortsatte Dahlman, vet du varför det finns kvinnodagar, och kvinnoföbund och sådana saker, men inga mansförbund?
– Det har väl med en utveckling av jämställdheten att göra, kan jag tänka mig. I alla fall så inbillar de väl sig det.
– Nja, anledningen till att det inte finns några mansförbund är att vi män inte gör skillnad på män och kvinnor, utan behandlar och inkluderar alla, solidariskt i den kollektiva misären.

Edman skrattade, och skakade på huvudet, samtidigt som han sneglade åt Lillemor. Lillemor log lite, men sa inget.

– Men vad var det nu med nyheterna, som du försökte säga, undrade Dahlman.
– Jo, det var om ett företag som heter Mittel AB. De gör förgreningar, till rör, som levererar fjärrvärme. Fjärrvärme är den stora grejen nu, sa han, men senare, i varmare länder så kommer det att bli fjärrkyla.
– Var det ett skämt?
– Nej, det är tydligen meningen att man ska ha ett rör in till sina element, med värme, för att, som jag antar ha ett annat rör med kyla, till kylskåpet.
– Kunde det inte ha varit till ishallar, i Beirut?
– Jo, det kan de nog vara, antar jag, sa Edman.
– Vilken exportmarknad det kunde bli, sa Dahlman som nog var en aning skeptisk till begreppet fjärrkyla.
– Jag tror att företaget ligger i Lycksele. Så man kan förstå om de hellre vill exportera kyla, än värme.
Lillemor hade precis satt sig ner, efter att ha fyllt på kaffe till alla tre.
– Det spelar väl ingen roll var de håller till, sa hon, det var väl vare sig kyla eller värme som de levererade. Det var ju bara en rörförgrening. De skiter väl i vad som levereras via den, bara de får leverera sina förgreningar.
– Ett gammalt hederligt yrke, sa Dahlman och lutade sig tillbaka i soffan. Att leverera sin gren till kunden, och låta kunde förfoga över den som den vill. Det är inget nytt med det.
Edman skrattade. Tänk, nu har de t.o.m. patent på dessa grenar. Det kunde man inte tro på Jesus tid, när Maria Magdalena fortfarande var yrkesaktiv.

– Jaha, så har ni lyckats förena Jesu lidande, med en industri i Lycksele, sa Lillemor.
– Japp, svarade Dahlman, och inte ens Maud Olofsson kunde ha gjort det bättre. Var hon med förresten? Hon brukar ju vilja hålla sig framme så där, för att få visa upp sin nya handväska, och ta åt sig äran om det är någon affär på gång.
– Nej, svarade Edman. Det var ju lite märkligt, nu när jag tänker efter. Men, hon kanske inte räknade med att det fortfarande fanns industri kvar i Norrland, efter att hon flyttat söderut, till regeringskansliets konferensrum.
– Bor hon i ett konferensrum, undrade Dahlman.
– Ja, men det är väl lika bra det. Så kan hon, om hon blir lite frusen, bara öppna dörren och dra in en ung, vattenkammad lobbyist, för att se om det även går att få lite närvärme i grenen.
-Maud Olofsson, var det inte hon som hade en badtunna, som hon plaskade omkring med de andra partiledarna i alliansen i?
Dahlman hade ett svagt minne av att det var något i den stilen, som en del i valrörelsen.
– Jo, det var det, svarade Edman.
– Aha, det förklarar ju saken. Förresten, när de rör sig i vattnet, är det då det blir valrörelse?

Spritsmugglarkungen!

Jonsson tycktes vara sjuk. I alla fall så tyckte Dahlman det. Han var inte van att se Jonsson städa, och röja upp saker och ting. Än mindre var han van att se Jonsson organisera saker, och sortera dem. Men denna dag, när Dahlman hade halkat sig uppför Jonssons uppfart, och gått in i huset så höll Jonsson på med just detta.

– Vad har det flugit i dig? Har du slut på punsch, och letar efter bortglömda gömmor?
– Ja du, det är kanske inte så långt från sanningen, som du tror, om man med din normala långsökthet benar lite i det hela.

Jonsson satte sig vid köksbordet. Han ställde ner en kartong på bordet, men plockade ur en gammal bok. Det var en brun, inbunden gammal anteckningsbok.

– Titta här, sa han. Detta är en gammal dagbok, eller någon form av gammal livs-loggbok.
– Vem har skrivit den då?
– Jag vet inte, men det borde vara någon som har bott här i huset innan, eller en släkting till honom. Jag hittade den i det lilla vindsutrymmet, innanför takväggen.
– Heter det så, takvägg?
– Ja, vad fan, kalla det vad fan du vill. Det var i alla fall där som jag hittade den.

Jonsson slog upp en sida i boken.
– Lyssna här, får du höra. vika tider det var!
14 juni, 1924

Idag har John Erik hissat flaggan. Det går rykten om att C. J. Bjerregaard ska komma till trakten. Folk är helt uppspelta, och tassar omkring, ömsom på moln, och ömsom som om de ville gömma sig. De vill ju inte att det ska sprida sig, till logens lokaler. Landsfiskalen däremot är det inga problem med. Han tycks vara en av de mest uppspelta i omgivningen.
Tänk att få möta herr Bjerregaard, som man hört så mycket om. Det sägs att han har andra saker med sig från Danmark, än det vanliga XP som kommer med båtarna från Estland.
T.o.m. kvinnorna klär upp sig i sina finaste klänningar, och vid rakstugan är det kö.”

Bjerregaad? Den har jag hört talas om, sa Dahlman och tog handen för hakan.

– Ja, jag kommer ihåg att farsan snackade om honom. Jag minns inte hur det var, men jag tror att han var med farfar och att de gjorde lite affärer med denne Bjerregaard. Smugglarkungen.
– Nu har du nog tappat bort mig, sa Dahlman, som nog blandade ihop lite saker, och alltså inte riktigt visste vad det handlade om.
– Bjerregaard var en dansk spritsmugglare under motbokens tid. Han hade stora filialer, i framförallt Skåne. Smugglarna på den här tiden, på 1920-talet hade mer eller mindre idol-status. Men, det var farligt också. Många åkte fast. Lyssna här!

Jag läste i en tidning en dag att de hade beslagtagit upp emot en halv miljon liter sprit, de senaste tre åren. Det är inte underligt att man känner sig en smula törstig mellan varven. Vilket slöseri med resurserna, även om det mesta torde vara av sorten, XP”

Vad var XP för något, undrade Dahlman.
– Det var en sprit, smugglad från Estland, som de varnade allmänheten för. Det hände tydligen att folk blev blinda av den. Men om detta var sant, eller om det var skrämselpropaganda, det talade aldrig farsan om. Han var ju inte den som begagnade sprit, just då i alla fall. Och hans syn var därmed oförstörd. Att han såg lite illa på äldre dagar, det hade inget med spriten att göra.
– Nej, den kan väl inte ha varit skadlig. I så fall så skulle ju halva bygden vara blind här. Din pappa och de andra gubbarna hade väl alla samma leverantör, i Nymossens lilla verksamhet.
– Ja, han drack aldrig av XP. Det var lite före hans tid. Men jag funderar på hur de gjorde sig av med spriten. Det fanns väl inga reningsverk på den tiden, som det gör nu. Inga miljödomstolar eller liknande instanser som talade om för folk att allt de gjorde var fel. Vad hände om de hällde ut en halv miljon liter sprit, rakt ut i dåtidens kloaker?
– Det gällde väl för folk att ta reda på dess utlopp, antar jag, sa Dahlman och skrattade. Behövde man ett bad, så var det väl bara att ta sig ett dopp, och njuta av att det var äkta tvättsprit i sjön. Och inget gjorde det väl om man fick sig en kallsup!
– Aha, så det är därför det heter kallsup?
Dahlman log lite.
– Det kanske sjönk ner i jorden, fortsatte Dahlman. Det kanske är därför som mulvadarna är, i princip blinda. Det var de kanske inte, innan 1920-talet.

Både Jonsson och Dahlman insåg lite motvilligt att den halv miljon liter spriten inte hälldes ut vid samma tillfälle, eller vid samma plats. Men det hindrade dem inte från att enigt spekulera i hur det skulle kunna ha varit, om det varit ett enda gigantiskt utsläpp av sprit.

– Fan vad med sprit det måste ha varit i omlopp på den tiden, om det beslagtogs en halv miljon liter, sa Jonsson. Det var väl ändå bara toppen på isberget.
– Jo du, svarade Dahlman, och det är väl bara ett bevis för att spritrestriktioner inte fungerar. Det var ju trots allt motbokens fel, att det blev som det blev. Låt folket supa som de vill, så blir det mindre blinda i samhället.
– Ja, och så sups det mindre också.

Jonsson och Dahlman var inte alltid överens om saker och ting, men en sak förenade dem, och det var alkoholpolitiken. De ansåg att, enkelheten fungerar bäst.

När oupptäcktes Pluto?

Morgonnyheterna på Sveriges Television hade precis haft en liten grafik om vad som hade hänt, på dagens datum genom historien, samt vilka kändisar som fyllde år, just detta datum, den 18/2 2010. John Travoltas namn gick tämligen obemärkt förbi Dahlman. Likaså det faktum att Ebba von Südow samt K G Hammar hade födelsedag. Men när texten lite snabbt skvallrade om att planeten Pluto upptäcktes just denna dag, för exakt 80 år sedan så reagerade Dahlman.
– Jaså, det är en planet nu igen?
– Vadå?
Edman hade inte registrerat grafiken, som endast syntes en kort stund, lite diskret längst ner i bild.
– Pluto. Det stod där, att det är 80 år sedan planeten Pluto upptäcktes. Jag hörde av ett barn som går i andra klass, att den inte räknas in längre, bland våra planeter. Men, nu skrev de ju ”planeten” Pluto. Då är det väl en planet igen?
– Stod det något om när den oupptäcktes då?
Dahlman fingrade lite på sin sked som låg bredvid hans kaffekopp.
– Kan man göra en oupptäckt?
– Ja, om man upptäcker att man upptäckte fel, och alltså egentligen inte alls upptäckte det man trodde att man upptäckte, så blir det väl en oupptäckt?
– Blir det inte en upptäckt, i sig?
Dahlman hade lite svårt att hänga med i ordklyveriet.
– Men, sa Edman, en upptäckt som neutraliseras av en annan upptäckt, är väl som det var, innan den ursprungliga upptäckten. Den blir väl ånyo oupptäckt?

Edmans katt tittade inte ens upp. Den låg i soffan och blundade. Den hade fått mat och var nu nytvättad. Den brydde sig vare sig om upptäckter, eller oupptäckter av planeter, eller ickeplaneter. Den ville bara sova en stund. För kattens del så fick de gärna vara tysta, och stänga av den där TV:n. Katten hade just nu inga som helst problem, med någonting.

Uppluckrad snö!

Vintern kom tillbaka. Ingen blev förvånad. Denna vinter förvånade i början, men är mest som en medfödd klumpfot numera, så här i mitten av februari. Jonsson hade bestämt sig för att vänta ut vintern. Han tänkte hålla sig inne, tills det blev vår. Men till och med Jonsson har sina behov av att komma ut, om det så bara är för att hämta sin tidning, i brevlådan. Och sedan snötäcket hade blivit så pass högt, att det blev lite besvärligt att ta sig fram till brevlådan så hade ju Dahlman kommit på besök, med jämna mellanrum, så det hade liksom löst sig, av sig självt.
Jonsson trodde inte att Dahlman skulle komma denna dag. Men han ville ändå ha sin tidning. Han stod därför och hängde på ett skaft när Dahlman, till Jonssons förvåning stampade sig uppför Jonssons oskottade uppfart, i den stig, i snön som Dahlman själv hade trampat upp, de gånger som han hade kommit på besök.
– Skottar du snö?
– Jaså, du kom idag också. Har du tidningen med dig?
Jonsson såg ju tydligt att Dahlman hade en tidning i handen, men ställde frågan ändå, av någon outgrundlig anledning.Kanske bara för själva konversationens skull.
– Ja, den är här. Men vad gör du? Ska du äntligen skotta din uppfart?
– Det är ingen uppfart. Det är en nedfart, svarade Jonsson. Det ser du väl, jag är ju här, uppe, och ska, om jag ger mig ner till vägen nerför denna backe.
– Men varför ska du skotta nu, när du inte har gjort det tidigare?
– Jag skulle ha min tidning tänkte jag, men när jag kom ut så bestämde jag mig föra att ringa till dig istället, och höra om du kunde komma förbi på en kopp kaffe. I så fall kunde ju du ta in tidningen.
– Jag förstår att du gav upp. Du kan ju inte skotta uppfarten med en kultivator.

Dahlman hade nu kommit så nära att han såg att Jonsson hade en jordluckrare med långt skaft i handen, en så kallad kultivator.
– Kulti-, va? Den här? Det är ju en jordgrejar-klo.
– Kultivator heter det.
– Du, Dahlman, ring mig i stället.
– Men, nu är jag ju här, med din tidning.
– Jo, men ring i alla fall. Jag tappade telefonen här, när jag skulle ringa till dig. Den ligger i snön någonstans.
– Visst, det kan jag väl göra. Men jag förstår inte varför du inte använde snöskyffeln, istället för kultivatorn.
Dahlman knappade in numret till Jonsson på sin telefon. Efter några sekunder så ringde det, inomhus.
– Du har ju telefonen där inne, sa Dahlman.
– Inte den, din spånskalle. Mobiltelefonen, förstås.
Efter att ha ändrat nummret så kunde Dahlman hjälpa till med att lokalisera Jonssons mobiltelefon.
– Men, ta snöskyffeln istället.
– OK, sa Jonsson, men ring till den också då!

”Utan syre, så dör människan!”

Edman och Dahlman ville få ut lite av den sol som den senaste tiden varit en sällsynt bristvara. Men denna dag strålade solen, så att det till och med blivit ett par plusgrader.
– Ska vi gå ut på isen och se om de får någon strömming? Idag är det ju riktigt behagligt, föreslog Edman.
– Ja, det kan vi göra. Idag är det befogat att vara där ute. Sol, samt vindstilla, nästan.

Det hade varit problemet hela vintern, att det antingen hade varit alldeles för kallt, eller så hade det blåst, så att det hade känns som om det var -20 grader. Allt detta enligt Edman och Dahlman i alla fall. Andra gick ju ut på isen och satte sig även om det var -20 grader – samt blåst.
Många hade utrustningar för flera tusen kronor. Inte bara pimpelspö, utan även overaller, som säkert gick ls på 1500 kronor. De hade borr till att borra hål i isen med, som väl gick på ytterligare en tusenlapp. Det var ryggsäckar för 600 kronor, termosar för ytterligare 300 samt div ispikar, vindskydd som fodrade stövlar som, bara de kostade 1200 kronor.
– Det är dyrt med strömming i år, när det är is, sa Dahlman och pekade på en skoter som väl knappast hade använts särskilt mycket, de tidigare vintrarna, de senaste 10 åren.

Mitt ute bland de trettiotal fiskare som hade samlats ganska så tätt inpå varandra så var det en person som syntes lite mera än de andra. Han var inte färggrannare än någon annan , vilket var svårt, då det var röda, orangea och gula, lysande overaller lite överallt. Nej, han syntes mera, för att han rörde sig yvigare. Men, framför allt, så lät han mera än de andra gubbarna på isen. det var nämligen mest gubbar på plats. Man kunde som bäst räkna till tre fruntimmer, om man kom tillräckligt nära, för att se in i den förpackning av kläder, som dolde personernas identiteter.
Mannen med de yviga rörelserna läste ur en bok, som han hade i handen.
”Given I dem att äta.” De svarade: ”Vi hava icke mer än fem bröd och två fiskar, såframt vi icke skola gå bort och köpa mat åt allt detta folk.”
– Titta, det är Jönsson, sa Edman.
– Ha, ha, han predikar, för fiskarna.
”Där voro nämligen vid pass fem tusen män. Då sade han till sina lärjungar: ”Låten dem lägga sig ned i matlag, femtio eller så omkring i vart.”
Jönsson fortsatte att läsa ur sin bibel.
Folk runt omkring tittade bort från Jönsson, samt mötte Edman och Dahlman med blickarna, samt ett leende. Alla tyckte att det var roligt, men ingen ville väl egentligen tala med honom. Man gör inte det. man talar inte med en person, som citerar Bibeln. Detta är en oskriven lag, att inte beblanda sig med det som, av Jante icke anses som normalt.
”Och de gjorde så och läto dem alla lägga sig ned.”
– Hur går det Jönsson, får du någon frälst, ropade Dahlman till Jönsson. Dahlman var inte rädd för att tala med den som var lite annorlunda.
– Tjenare Dahlman, svarade Jönsson.
– Nu du, har du lite att göra, om du ska dela två strömmingspinnar, till att räcka till alla dessa svultna fiskare.

Jönsson ändrade om det snöre som han hade i sin bibel. Han lade det i det uppslag som han hade läst ur. Han slog igen boken och tog ett par steg närmare Dahlman.
– Jo, jag undrade en sak, viskade han till Dahlman. Jag råkade lämna min enkla boning, utan att få med mig Jesu blod. Är det händelsevis så att ni kanske….
– Va, har du missat nattvarden?
Dahlman skrattade medan han satte handen innanför sin jacka.
– Hur är det med lekamen då, är den också måhända glömd, i det Jönssonska kapellet?
– Förvisso, svarade Jönsson, förvisso. Men utan blod dör människan. Den behöver syre till hjärnan, förstår han, Dahlman.
– Tag fram termosen, med kaffe Edman, så ska vi syresätta det lite, så att inte Jönsson behöver möta frälsaren, i förtid.

De tre herrarna fick varsin kopp kaffe, med lite kask i. Någon lekamen blev inte utdelad denna gång. Och minsann, började det inte att nappa lite bättre, efter Jönssons frälsning av fisket. Den ena efter den andra drog mer och mer strömming. Alla var så upptagna med att dra upp fisk, att de helt glömde att skratta åt Jönsson, och hans Bibel.

Bedömare och bedömningssporter!

Dahlman slumrade nästan till i soffan, hemma hos Edman. Det var måndag morgon, och Dahlman hade suttit uppe och sett på OS i Vancouver. Edman var på dass, medan Lillemor gjorde lite kaffe, och en frukostmacka. Dahlman blev lite mera vid medvetande när han hörde Edman spola på toaletten, samt stänga dörren efter sig när han gick ut ur den samma, för att ta plats i fåtöljen, vid sidan av soffan, där Dahlman satt.

– Jäkla bedömare, sa Dahlman, medan Edman såg lite förvånat på Dahlman.
– Har du drömt?
– Så här var det, förklarade Dahlman. Det var ett reportage på nyheterna, som gick in som ”bla, bla bla…” och som avslutades med den tydliga frasen ”….enligt bedömare”. Det såg ut som om det var i något asiatiskt land.
– Vad handlade det om?
– Inte vet jag. Och inte bryr jag mig så vidare värst om vad det var om, men det är så vanligt med utrikeskorrespondenter som refererar till dessa ”bedömare”. Det verkar vara ett sätt att kunna hitta på lögner, ha åsikter eller gissa sig till saker, utan att behöva stå till svars för sin ryktesspridning.’
Edaman tog till sig sin kopp med kaffe som Lillemor nyss hade hällt upp åt honom. Han lade i en sockerbit och började röra om.
– Du Dahlman, det känns som om vi har haft det här samtalet förut, sa han för att sedan sträcka sig efter en brödbit.
– Detta är inget samtal, sa Dahlman, det är en monolog. Jag talar för mig själv, är totalt opåverkbar samt bryr mig inte om vad andra tycker i detta ämne.
– Jaha, då har ni väl monologer för jämnan då, ni två tillsammans med Jonsson, inflikade Lillemor som just satt sig på en stol.

– Men, vad är en bedömare egentligen, undrade Edman. Finns de på riktigt liksom, eller är det bara ett sätt att inte behöva stå till svars för vad man säger? ‘
– Jag tror att det är rykten, spridda av andra journalister, som blir till en sanning, i journalisternas ögon, som då blir, ”enligt bedömare”, sa Dahlman.
– Nu behöver ni ett OS-guld, till Sverige så att ni kan släppa de där bedömarna, suckade Lillemor. Jag menar, ni vet ju inte ens vad det handlade om, som dessa bedömare bedömde.
Lillemor hade nog rätt. Ett Os-guld till Sverige skulle nog få herrarna att börja prata idrott lite mera. Men än så länge, två tävlingsdagar in i OS-programmet så hade de svenska skidskyttarna endast lyckats med att valla bort sig. Det svenska hoppet i puckelpist kände de nog inte till så mycket om varför han inte inte tog medalj. För detta krävs nog lite insikt i den idrotten.
– Såg du puckelpisten i natt, undrade Dahlman.
– Nej, men jag hade ett lite knöligt lakan i sängen, svarade Edman.
– Tja, men då kan vi nog anse att du var närvarande vid denna idrottsgren. Du hade nog ungefär samma inblick i vad som skedde, som jag. Jag fattade inte ett dugg. Ett massa studsande, några halvtaskiga hopp, och så var de i mål. Domarna var inte direkt överens heller. vissa domare gav helt andra poäng, än andra, genomgående.
– Var det inte särskilda hoppdomare då, undrade Edman som visste om att tv av domarna gav poäng med två decimaler, medan de andra tre bara hade en decimal.
– Så kan det kanske vara, sa Dahlman, men det kunde lika gärna vara så att dessa två domare satt närmast högtalarna. Det var ett jäkla liv på musiken. Men, den var nog en kombinationstävling. Hälften skidåkning, och hälften melodifestival. Amerikansk kombination!

– Jag vet ju hur pass mycket ni gillar bedömningssporter, sa Lillemor. Vilken av de sporter som var i helgen gillar ni bäst? vilken av puckelpist, backhoppning eller konståkning.
Edman tittade på Dahlman.
– Om den som hoppar längst vinner, och att man slipper alla dessa stilpoäng, så är det backhoppning, sa Dahlman.
– Samma sak med puckelpist, sa Edman. Om de slänger sig ut på en åker, som inte bara går rakt ner, så kan den som är snabbast vinna, utan en massa grodhopp.
Det blev nu tyst.
– Konståkningen då? Lillemor väntade på konståkningens utlåtande.
– Den är….
Dahlman blev tyst.
– Det är snygga tjejer med, sa Edman.
– Ja, fann sig Dahlman, och grabbarna…….de är….

– Vad då?
– De är snygga tjejer, de också!

Lillemor suckade. hon var van vid att inte få ur gubbarna något vettigt resonemang.
– Ok, suckade hon vidare, vilken föredrar ni nu då?
Dahlman och Edman tittade på varandra.
– Jag föredrar nog att sova, sa Edman.
– Gick det att rösta på rodel, undrade Dahlman.
Ingen av dem hade tänkt sig att svara på frågan, eftersom att de ansåg att det inte fanns något svar.
– Ni kan ju inte ens svara på en simpel fråga, sa Lillemor.
– Jag tror att det är lika illa med alla de tre sporterna, sa Dahlman. Men, enligt bedömmare så är det backhoppningen som är bäst.
– Jag trodde att de bedömarna var de där två, med en extra decimal, i puckelpisten, sa Edman och sörplade i sig det sista i sin kaffekopp.
– Jo, men de kan ju inte sitta och glo på puckelpist hela dagarna, de måste ju bedöma lite vid sidan av också, så att de får in lite stålar. Annars måste de ju ta mutor, en för varje decimal.
Edman reste sig. Han tänkte hämta kaffepannan i köket.
– Undrar hur dopingkontrollerna ser ut i puckelpist, konståkning och i backhoppning. De kanske mäter tjockleken på plånboken, hos domarna, och tittar efter vilket lands valuta som förekommer mest.

« Older entries