En del var mera intresserade av Nobelfesten än andra i Edmans, Dahlmans och Jonssons olika hus. Men eftersnacket i soffan på morgonnyheterna, det var något ofrånkomligt då det för det mesta sågs på just det programmet, i alla fall så gjorde Edman och Dahlman det.
– Tjena Dahlman, såg du på Camilla Thulin i morgonsoffan?
– Nja, det var kanske när jag gick på dass, hämtade tidningen eller möjligen när jag gick hit. Men det låter väl inte som om jag missade något i just det inslaget, om det var hon i soffan. Varför undrar du just det?
– Jo, sa Edman, hon tyckte att de tunnhåriga herrarna på Nobelfesten skulle använda något som kallades för ”anti-shine” och som gjorde att det inte blänkte så mycket av alla lampor. Alltså, flinten tonas ner. Men samtidigt så var det visst inne att vara flintskallig. Men hon sa inget om ifall det var frisörindustrin eller någon annan industri som kommit på detta.
– Menar du att om man rakar skallen och tjärar in flinten så är man inne och får guldstjärna av Camilla Thulin i någon damtidning av något slag?
– Jag menar ingenting, jag bara förmedlar budskapet.
- ”Anti-shine” måste väl vara ytligheten personifierad, i dubbel bemärkelse. Dahlman satte sig ner i soffan.

 – Det låter som om vi får gömma undan vårt benvax i fortsättningen, sa Lillemor som just kommit in i rummet, snart ska väl varenda karl vaxa flinten så att de blir mera inne.

(Ur Boken Edman, Dahlman & Jonsson – Gott slut 2008)

Malcolm Dahlman går in i en leksaksaffär. Han är på jakt efter en julklapp till ett barn, en släkting till honom. Han visste att barnet i fråga ville ha LEGO, men inte vad för LEGO.
Han går fram till en kvinna som står och plockar upp saker på en hylla.
– God dag, jag skulle vilja köpa lite LEGO, sa han så artigt han kunde.
– Jaha, då får du nog tala med någon annan, för jag jobbar inte här, jag bara plockar upp saker på hyllan.
– Jaha tack, då gör jag väl det då. Han fick syn på ytterligare en person som plockade upp varor.
– Ursäkta, jobbar ni här, jag skulle vilja köpa lite LEGO.
– Vad ska det vara för LEGO, ska det vara Bionicle, LEGO City, Agents, Duplo eller är det möjligen Belville du vill ha?
– Nej nej, det är små klossar av plast som man sätter ihop och gör alla möjliga saker av, svarade Dahlman, lite konfunderad över det märkliga tilltalet och dess innebörd. Visste hon verkligen inte vad LEGO var för något.
– Jo, men var det något särskilt LEGO du letade efter?
Dahlman började fundera på i vilken rännsten de druckit duskål i men sa inget om detta oförskämda etikettsbrott av en liten unge som väl knappt slutat att leka med LEGO själv.
– Jag tänkte nog inget speciellt så, det går bra med lite olika färger på bitarna. Det blir lite roligare för barnet att bygga då, om det finns lite att välja på.
– Du, jag har inte tid med dig. Jag måste fortsätta här.

Den unga kvinnan fortsatte med det hon höll på med och lämnade en förvånad Dahlman åt sitt öde. Han blev en smula stött, gick mot kassan och röt i.
– Jag ska inget ha! Adjö!

 (Ur boken Edman, Dahlman & Jonsson – Gott slut 2008)

– Ska du ha jackan på dig inomhus?
Dahlman hade precis kommit in till Jonsson. Jonsson satt med jackan på sig, vid sitt köksbord.
– Jag fryser som fan.
– Men du har ju varmt inne, så att man kan smida handdukskrokar här inne.
– Handdukar? Jag behöver inga handdukar. Jag behöver näsdukar, svarade Jonsson och snörvlade lite överdrivet.
– Är du sjuk Jonsson?
– Ja, jag har svininfluensan.
– Hur vet du det?
– För att jag har feber ibland, frossa andra stunder samt en huvudvärk som kommer och går i takt med att mina Ipren slutar att verka.
– Det kanske är vanlig, så kallad säsongsinfluensa?
– Nej, det kan det inte vara. Jag har vaccinerat mig mot den.
– Har du? Men inte mot svininfluensan?
– Nej, det har jag inte hunnit med. Eller, snarare så har inte vaccinet hunnit ifatt mig än. Jag är kvar i förra årets sjukvård. Retroaktiv vaccinering, så att säga.
– Nog är du sjuk alltid. Du yrar!
– Det kan inte vara säsongsinfluensan, för den vaccinerade jag mig mot förra hösten. Och svininfluensan, den vaccinerar man sig ju mot, efter att man har fått den. Så, då måste det ju vara svininfluensan, inte sant?
– Vänta nu, min gode herr Jonsson. Menar du att du vaccinerade dig förra året, och tror att du är vaccinerad mot årets influensa?
– Nej, jag menar att jag är vaccinerad mot förra årets influensa, som just kommit hit, eftersom jag inte blivit smittad än.
– Nu är du rörig som fan. Ring sjukvårdsupplysningen, eller mentalvården. Ja, den är nog bättre. Vaccinera dig mot dig själv.
– Ja, det kanske inte är en dum idé? Ja, att ringa sjukvårdsupplysningen.
Jonsson tog sin telefon samt sin telefonkatalog. Han sökte upp numret till sjukvårdsupplysningen.
– Hallå? Jaha, men skit på dig!
– Vem pratar du med?
Dahlman blev nyfiken och viskade till Jonsson.
– Notarius Publicus, på sjukvårdens växel.
– Va?
– Hon sa att jag var nummer fyra i turordning. Sedan blev det tyst.
– Jaha, det är kö.
– Hallå. God dag, jag heter Anders Jonsson, och jag har svininfluensa. Kommer jag att dö nu?
Dahlman skrattade åt Jonsson. Men han gjorde det så att det inte hördes till kvinnan som svarade på sjukvårdsupplysningen.
– Ja, jag har ont i huvudet. Och i kroppen ja. Men det har jag ju alltid. Riskgrupp? Ja, jag är en allmän risk, men du kanske skulle tala med Dahlman om det, han är verkligen en risk. Men om han är en grupp, det vet jag inte.
Jonsson tog lite av sitt kaffe, medan han lyssnade i telefonen.
– Vara hemma och vila, var det ja. Men, då är det ju som vanligt. Är jag frisk då? Ja, men tack för hjälpen, du var till – ingen nytta alls. Adjö!
Dahlman gick fram till arbetsbänken bredvid diskbänken. Han tog fram en kaffekopp som han hällde lite av det timmesgamla kaffet som dragit till sig i kaffebryggaren.
– Skulle de komma och hämta dig, med ambulans?
– Äsch, de tyckte att jag skulle var hemma, knapra lite tabletter samt vila. Det är alltså som vanligt.
– Ja, det är som jag alltid har trott, sa Dahlman, du är ursprunget till svininfluensan. Det är ett normalt tillstånd för dig.

Jonsson var hemma hos Edman igår.
– Hur har du det med din pension, det har ju varit en del debatt om det på sistone, inte minst på Internet.
Jonsson rörde lite i sitt kaffe innan han tittade lite på klockan som hänger på väggen. – Jo, men jag får den ju utbetalt varje månad, sa han, vad är det med det?
– Är det svårt att få den förlängd?
– Nja, jag har ju tämligen tydliga symptom som gör att jag klarat mig ganska bra. Det är visst värre för en del. Man kan undra var Försäkringskassan rekryterar sina läkare som inte bara har andra kriterier än vanliga läkare utan de har även någon form av vetorätt där deras ord väger tyngre än en annan läkares. Men som sagt, jag har klarat mig bra. Man ska veta det att, om jag fick välja så skulle jag gärna se att min sjukpension inte alls godkändes.
– Varför då, den måste du väl ha?
– Jo, men jag är inte sjukpensionär av egen fri vilja. Jag skulle mycket hellre vara frisk. Men som sagt, det finns en viss godtycklighet hos Försäkringskassan, men dessa är inte de enskilda tjänstemännens fel, det är de politiska kraven om att inget får kosta för mycket som gör att det blir som det blir. Det är konstigt att inte sjukskrivningarna bland tjänstemännen på Försäkringskassan är de högsta bland alla yrkesgrupper. De har det nog inte lätt. Hur de än gör så blir ingen nöjd. Nej, vill man ha en förändring, då får man nog göra politiska påtryckningar, inte skjuta budbäraren. En ny regering 2010 är nog ett steg i rätt riktning.
– Jag är inte så säker på att du skulle ha fått medhåll om Dahlman var här.
– Nej, han fattar ju inte hur vi har det, vi som är sjukpensionärer. Men jag ska väl inte klaga. Man ska väl vara tacksam att man misstänkliggörs vart annat år vid utredningarna. Det är som en helkropps-gynekolog-undersökning.
– Du har inte en aning om hur en gynekologundersökning är, inflikade Lillemor, passa dig för den jämförelsen.
– Ok, jag antar att det är så då, flinade Jonsson.
– Det kanske behövs mera pensioneringar nu när det ska bli 9 % arbetslöshet i Sverige. Låt de unga få jobben först, så kan de arbetströtta över 55 få det lite lugnt ett tag.

Edman talade först, och funderade – inte alls sedan.

(Ur boken Edman, Dahlman & Jonsson - Gott slut 2008)

Clas Edman sitter med sin fru Lillemor i soffan och tittar på morgonnyheterna på TV. Edman kommenterar inte lika mycket som han brukar göra.
– Vad du är tyst idag då, sa Lillemor.
– Jag funderade på en sak från igår, sa Edman, det var en som jag träffade. Du vet, han som startat en butik i den gamla Velocipedaffären, där cykelmojen håll till förr. Han berättade om den gamla cykelmojen och hur han hade samtalat om gamla tider i butiken. Han hade sedan lagt en skiva, tror jag att det var med gammalt material från butiken i hans brevlåda. Nu hade den gamla mojen fått en stroke och låg på sjukhus. Han sa att ”Jag tänkte hela tiden att jag skulle höra av mig och tacka men jag sköt på det hela tiden – och nu ligger han på sjukhuset, det känns lite taskigt”
Min första tanke var att ”hur kan du tycka synd om dig själv, det är ju han som ligger på sjukhus” men jag sa inget. Jag tänkte sedan vidare på det där och jag borde nog sagd något i stil med ”tänk inte på det, han vet nog att du är tacksam” men det gjorde jag ju som sagt inte. Jag hoppas inte att han grubblar för mycket på det hela.
– Så du känner lite som han, lite synd om dig själv för att du inte gav honom en uppmuntran, undrade Lillemor, är det nu jag ska tycka synd om mig, för att jag inte uppmuntrar dig? Vem ska glömma bort att säga något uppmuntrande till mig då, för att jag inte sa det till dig?
– Fåna dig inte Lillemor, jag tycker inte alls synd om mig. Jag bara funderade på hans situation. Folk borde besöka varandra mera. Man behöver inte uppmuntra, tacka, ge bort saker, man behöver bara besöka varandra. Har man något intressant i bagaget, då kommer det fram i det spontana samtalet.
– Ja, du Clas, det är den typen av umgänge som kommer fram till jul. På julen ses ju folk som kanske inte ses under resten av året. Och ändå jagar folk julklappar, städar, lagar överflödiga mängder med mat. Hälften vore nog. Vem tror du kollar städningen hemma hos folk, när det är jul?
– Det gör nog ingen. Edman satte sig upp, böjde sig fram och sörplade lite på sitt nyupphällda kaffe. – Ska du gå på Midnattsmässan i år?
Lillemor såg lite förvånad ut men förstod att det hade med hans tankegångar om att besöka folk att göra.
– Jag ska nog inte gå dit i alla fall, fortsatte han och nu blev Lillemor verkligen förvånad, det var inte vad hon väntade sig efter den frågan och de tankar som han hade inom sig.
– Nähä, då gör väl inte jag det heller då, inte vill jag väl gå själv.
– Själv? Eivor och Ella lär ju gå dit och om Ella går dit, då lär Lagerbäck få följa med, vare sig han vill eller ej, frivilligt eller dragen i örat av Ella.
– Men varför ska inte du gå då?
– För på kyrkogården finns det bar död släkt och döda vänner. Jag vill umgås med de som lever!

(ur boken Edman, Dahlman & Jonsson – Gott slut 2008)

Det var inte meningen att Jonsson skulle gå upp tidigt. Det är det aldrig. Men numera, den senaste tiden så har han gjort det lika mycket på en månad som de senaste trettio åren.
Det var Dahlman som inte bara kom och knackade på, han hade även tagit med sig Jonssons tidning.
– Dra upp rullgardinerna, det är dag nu, sa han när han stövlade in till Anders Jonsson som yrvaket försökte hänga med i vad som skedde i hans hall.
– Vad har hänt, är det krig?
– Ja, det är inte långt ifrån, sa Dahlman, har du inte sett att Mona Sahlin ska blida hög med Vänstern och Miljöhaveristerna?
– Jo, vad är det med det då?
– Hur gör du nu då, kommer du att vara kvar som gråsosse nu när det blir flera som hoppar i säng med er?
– Tja, vad är alternativet, KDS? Fast det är klart, sa Jonsson och tittade ut genom fönstret, för en som Edman kanske det blir svårt. Han röstar ju antingen på Moderaterna eller på sossarna, men egentligen så röstar han mot Miljöpartiet eller KDS.
– Ja, jag är inte så säker på att Edman vill ha högre bensinskatt så han väljer nog KDS och röstar på Moderaterna.
– Nu blev det krångligt, sa Jonsson, jag sov ju för tusan, det där får vi ta när jag fått i mig en viss mängd kaffe, ca. 2 liter. Det är för tidigt för detta Malcolm. Sover du aldrig?
Dahlman log en smula, han kunde inte annat. Han var nöjd över att få väcka Jonsson samt att få ge sig på honom för sin politiska övertygelse och framförallt för att, som han tyckte att sossarna gett sig ut på djupt vatten som hoppar i säng med en bensinskattehöjning på 2 kronor.
– Såg du vad han flinade, den där Ohly, undrade Dahlman.
– Nej, det gjorde jag inte, vet du varför jag inte såg det?
– Nej?
– Jag sov ju, förstår du inte det, och det tycker jag allt att de kan göra i politiken också, det har de ju alltid gjort och det har fungerat så bra så.

(ur boken Edman, Dahlman & Jonsson – Gott slut 2008)

Dahlman är helt slut. Han var på julmarknad och gick runt bland saftsåsiga glöggstånd och halvt vidbrända pepparkakor.
– Vill du inte köpa lite glögg Dahlman?
En kvinna som gjort sin glögg själv på sina vinbär från i somras försökte få Dahlman att öppna plånboken.
– Smaka lite här, den är hemgjord, fortsatte hon.
– Är den spetsad med brännvin, undrade Dahlman, jag menar, är den god?
– Klart att det inte är sprit i den, det får man ju inte sälja.
– Då får det allt vara, sa Dahlman och fortsatte någon meter till. – Lite julbröd?
– Ja tack, till jul, sa Dahlman. Men om du hade haft en sillsmörgås med en öl och en snaps, då skulle vi kunnat tala affärer.
Dahlman var en svårflirtad kund.
– Men en hemgjord talgbollhängare då. De stackars fåglarna behöver ju mat på vintern. De kan ju inte få tag på mat under all snö.
– Vilken snö? Det har ju inte varit en ordentlig vinter på tio år. Föresten, vad gjorde fåglarna innan det fanns talgbollar, hur överlevde de vintern då? Det är ju så varma vintrar och så mycket folk som matar dem att de blir för feta för att orka flyga söderut. Inte fan har någon fågelart utrotats p.g.a. att det saknats talgbollar.
Dahlman gick vidare. Han förkastade alla inviter om att köpa glögg, pepparkakor, saffransbröd eller honung.
– Vem vill köpa gran en månad innan jul? Är det underligt att de barrar. Dahlman mumlade för sig själv.
– Julkärvar, också en onaturlig del i den svenska floran som gör småfåglarna livegna och lätta att fånga för katterna.
När Dahlman började på att tröttna på allt som han inte ville ha men ändå försöktes att pracka på honom och när han var nära att strypa den där hemska tomten som svansade efter honom med ett dragspel som spelade ”hej tomtegubbar” så hittade han i alla fall en kopp kaffe att köpa.
– Vill du ha en lussekatt till, eller en nybakad pepparkaka?
– Nej tack, jag vill bara ha en kopp kaffe.
– Inte en sockerkaka också då?
– NEJ, en kopp kaffe, kan man få köpa det utan en massa krångel?
Dahlman fick sin kopp kaffe till slut. Han gick runt hörnet på den provisoriska bod som fungerade som kaffeservering. Han tog fram en liten plunta ur innerfickan och serverade sig en egenhändigt gjort kaffekask. – Så där, nu blir det lite bättre julstämning.
Dahlman tog med sig sin kopp med det spetsade kaffet i. Nu var han redo för ytterligare ett varv på julmarknaden.
 

(Ur boken Edman, Dahlman & Jonsson – Gott slut 2008)

– Läste du om IFK Norrköping Dahlman, undrade Edman då de gick längs den grusväg som går utanför Edmans hus, de ska inte åka till Spanien eller Cypern i år på träningsläger, de ska åka till Åland mitt i vintern i stället. Tony Martinsson sa att ” det ger en del signaler”.
– Jaha, är det straffet för att de åkte ur Allsvenskan då? Dahlman tittade på en ekorre som sprang uppför ett träd i sin jakt på föda. Han vände ner blicken och fortsatte.
– Vad händer om de åker ur Superettan då, blir det ett betonggetto i någon förorenad polsk industristad då?
– Nja, karaoken på Ålandsbåten är nog straff nog, det går nog inte att straffa mera än så utan att det börjar att bli olagligt. Det är väl redan ett gränsfall.
– Men det gick ju i alla fall bra för svenskan i skidskytte igår. Hon vann ju.
– Ja, jag funderade på det där om det finns någon korpvariant av det där eller någon form av seniorklass inom skidskytte. Man kunde väl skjuta lite bara som vanligt, med luftgevär, tio meter sittande för att sedan ge sig ut på lite stavgång.
– Men hur tävlar man i stavgång då, det bäst sättet att ta sig fram fort är väl att ta stavarna i ena handen och springa, eller en hellre slänga stavarna. Dahlman tyckte nog att det skulle bli lite svårt att döma stavgång.
Edman tittade upp mot himlen där en kråka flög över för att hitta ett bra träd att sitta och kolla efter föda i.
– Men stavgång är ju en bedömningssport, precis som vanlig gång. Kan man inte se vem som har bästa stilen där passgång är rent diskvalificerande.
– Passgång? Hur skulle det gå till, undrade Dahlman. Ska de gå på alla fyra?
– Nej, men det handlar ju om själva stavföringen. Man får inte gå med samma fot och stav på samma sida, samtidigt. Jo föresten, det blir ju att gå på alla fyra, men två av de fyra är förlängda, med stavar.
– Då får man ju ha en domare som enbart gör stavningskontroller, en som bedömer stilen i övrigt och en som kollar balansen. Jo, men det skulle nog fungera. Straffrundorna skulle man kunna göra om till att gå på muggen, i alla fall på PRO.
– Tre domare, det blir ju du och jag och Jonsson. Jag tror ta mig fan att vi kan ha en affärsidé här!

 Dahlman gick av vägen, några meter ut i skogen.
– Vänta lite, jag måste ta en straffrunda!

(Ur boken Edman,Dahlman & Jonsson – Gott slut 2008)

Lillemor stod och måttade i kaffe i filtret till kaffebryggaren. Edman hade just kommit in i köket för att se om han kunde få i sig sin kopp kaffe. Han gick fram till köksskåpet och tog fram två koppar.
– Ska du inte gå hem till Jonsson i helgen och se till att han får lite adventsfint, undrade Lillemor.
– Va, ska jag städa hos Anders?
– Nej, jag menade att du kan väl kolla lite var han har sina ljusstakar och stjärnor och sådant, så kan ni placera ut dem, tror du inte att han skulle uppskatta det?
– Jo, visst kan jag väl det, men borde han inte ta initiativet till det själv? Vi får se vad det blir för väder. Om det blir bra väder så kanske jag ger mig av till någon julmarknad. Vill du följa med då?
– Ja, det gör jag gärna, men även om vi gör det så är väl inte hela helgen uppbokad för det, det hinns väl med bägge sakerna?
- Jo, det är sant, man har en tendens till att bara planera en sak per dag, eller helg. Men en del människor är ännu värre. De kan säga ”nej, jag ska tanka, vi får se nästa vecka” eller ”jag kunde inte komma, jag var tvungen att tvätta bilen”. Då är man inte intresserad. Andra människor kan säga ”Jag kanske inte kommer” eller ”vi kan väl ses någon gång”, vilket betyder att man inte kommer och att man inte alls kommer att ses.
– Jo, men om jag ber dig att lova att du går hem till Jonsson och i alla fall erbjuder dig att hjälpa till då? Lillemor gav sig inte.
– Ja, vi får se!
– Åhhhh!
– Ha ha, jag bara skojade, jag lovar att gå hem till honom. Jag kan ta med Dahlman, han kanske har en lite flaska glögg att ta med så får Jonsson se till att den inte blir för svag. Lördag eftermiddag passar alldeles utmärkt till detta. Vem behöver julmarknader när man kan botanisera i Jonssons garderob efter julsaker?
– Jag ska se vad Eivor gör imorgon, hon kanske gör korv. Jag kunde kanske hjälpa henne med det. Det är alltid lättare att göra korv om man är två. Det är ju inte säkert att Ella kan vara med, Lagerbäck kanske ställer krav på henne att hon ska vara hemma.
Det blev lite tyst ett tag. Sedan bröt båda ut i ett gapskratt.
– Visst, Lagerbäck, ställa krav på Ella? Det där var inte snällt Lillemor.
– Oj, förlåt, jag vet inte vad som flög i mig.
– Men så får det bli, vi ska nog få fart på Jonssons stake så kan Eivor får lite korv till jul också.

(Ur boken Edman, Dahlman & Jonsson – Gott slut 2008)

Jonsson gick aldrig ut idag.
Jo, han gick ut för att hämta tidningen. Men det fanns ingen i brevlådan.
– Jäkla tidningsbud!
Det hade snöat en del på sina håll i landet. Det hade inte snöat särskilt mycket där Jonsson bodde, men det var i alla fall halt på sina håll. Jonsson gick in igen. Det hade blivit dag. Jonsson hade sovit länge denna dag. Morgonen var borta, den hade han sovit förbi.
– Vad sjutton gör man nu då? Det är väl ingen mening med att ge sig i lag med Dahlman och Edman när man inte fått sitt nyhetsflöde serverat i form av en enkel tidning, levererad på ett enkelt sätt av – ett jäkla tidningsbud?
Nog hade Jonsson fått sina nyheter. Han hade fått dem från radion. Men om han inte fick dem av alla media eller i rätt ordning, då var det en dag utan nyheter.
– Jag sätter väl på den där jäkla tvätten då. Det börjar att bli mycket smutsiga kläder här.
Han gick av och an i köket. Till sist så masade han sig in på toaletten där han hade sin tvättmaskin. Han tittade lite på toalettstolen och på den lilla bunt med tidningar som låg på en liten hylla bredvid. – Er har jag ju redan läst, ni är gamla, ni är förbrukade, men ni var i alla fall trogna och kom i tid. Ja, inte du, du kom inte förrän dagen därpå men det var helt och hållet ditt fel.
Han pekade argt på den NT som låg som ett svart får i tidningshögen. Den stack ut på ett för Jonsson retligt sätt.
– Om man skulle torka sig i röven med dig idag, sa han med adress NT-tidningen, så kanske du kan sprida det till dina gelikar, och samtidigt varna alla Folkblad om vad som kan ske om naturen här inne på dass rubbas.
Jonsson suckade och tog upp lite kläder från tvättkorgen. Han slängde in dem i maskinen utan att vare sig titta på vilken temperatur de skulle ha eller vad det var för färg. Han startade maskinen utan att ändra några inställningar. Han hade alltid samma inställning, 40 grader, full centrifugering.
Dagen hade precis börjat för Jonsson. En dag med ytterst lite nyheter, ytterst lite konversation och ytterst lite ljus då det strax skulle börja på att mörkna ute.
– Jäkla tidningsbud!

(Ur boken Edman, Dahlman & Jonsson – Gott slut 2008)

Clas Edman kom in genom dörren i sällskap med Malcolm Dahlman. Det var på morgonen denna blöta decemberdag. Solen hade fortfarande inte gått upp.
– Det är dagar som dessa som man önskar att det fanns gatlyktor på vår lilla grusväg, sa Edman, men det brukar gå över så fort solen har gått upp. Det kostar förmodligen mera med lyse än det smakar.
Edmans katt strök sig mot Edmans ben och fortsatte sedan i god slalomstil runt Dahlmans ben.
– Det är väl i alla fall bättre spenderade pengar än dessa skyltar vid övergångsställen som ska bytas ut till en kvinna. Snacka om onödiga kostnader, sa Dahlman, snacka om onödiga kostnader!

– Grattis Lillemor, sa Dahlman till Lillemor som satt med datorn vid köksbordet medan hon väntade på att hennes man skulle komma in med tidningen.
– Grattis till dig som kvinna till denna enorma seger för feminismen. Hör folkets jubel!
– Det kom ingen tidning idag, sa Edman som just konstaterat att tidningen var försenad, det var kanske halt.
– Då blir det en sur Jonsson idag, om han inte får sin tidning. Han kanske kan använda datorn idag istället.
– Men nu tar vi en kopp kaffe och slår ihop datorn för stunden. Internet går ingenstans.

(Ur boken Edman, Dahlman & Jonsson – Gott slut 2008)

Dahlman gick in i en butik i som huserade i bygden, bara ett par kilometer från hans hem. Tre äldre personer kommer in i butiken, medan Dahlman ser sig omkring. Han tittar upp och är redo att möta de tre med en hälsning. Men ingen av dem ser Dahlman, de är mitt uppe i ett samtal. Det är två kvinnor och en man, alla tre är minst 75 år gamla och de är mest ute för att se sig om, för att slippa att vara hemma liksom.

– Jag drömde om henne en natt, det var riktigt verkligt, sa mannen i fråga.
– Drömmer du om andra kvinnor, sa en av damerna, den som hade färgat sitt hår i en blandning av lila och mörkt.

– Jag har för mig att det var en dödsannons för henne, sa nu den andra damen, hon med grått hår.
 Jo, det stämmer, hon är död, sa mannen.

Dahlman förundrades över hur de tre kunde gå och titta på saker utan att registrera vare sig det de tittade på eller människorna runt ikring sig. Han undrade vad det var där för. De kunde ju lika gärna sitta hemma och tala om hur de drömmer om de döda, och en bättre, de kan se dödsannonserna samtidigt.

Dahlman gick nu ut. En fiskebåt sköt en pråm framför sig ute i vattnet framför butiken, eller bakom butiken om man ser det från den sidan. Han spatserade vidare i riktning mot sitt hem. En bit fram så mötte han en överviktig man med hund. Hunden ville lukta på allting och när han sedan bajsade i gräset så drog hans husse bort honom direkt efter att han var färdig. Dahlman blängde en stund efter mannen och hans hund. Han tog inte upp sitt bajs som man ska göra. Det tyckte Dahlman var dålig stil. Jonsson hade nog rätt i att han inte skulle skaffa hund, inte med Jonssons fysik. Man ska inte, som mannen med hunden ha hund om man har för dålig fysik för att orka ta upp hundbajset. Dahlman hade sin åsikt klar för sig. Jonsson hade sin också, men hans vilja talade om något annat. Jonsson ville ha hund, men ansåg sig inte kunna sköta den.

(Ur boken Edman, Dahlman & Jonsson – Gott slut 2008)

Edman gick mot dörren efter att ha gett sin katt mat. Katten, liksom Edman själv var på väg ut. Edman tog på sig sina skor och sin tröja. Katten var redan klädd, i sin päls. Katten skulle ut och göra sina behov. Han var mätt efter att ha fått mat serverat i sin skål av Edman. Edman var på väg ut för att hämta sin tidning. Innan han öppnade dörren så släppte han av en brakare så att det lät i hela huset.
– Ahh!
– Kunde du inte gått ut först, sa Lillemor som kom förbi, på väg mot köket för att sätta på lite kaffe, du var ju ändå på väg ut. Nu får vi göra om allt julstök, städa om allt. Vi får ta hit en saneringsfirma.
– Du ska vara glad för att jag inte röker, sa Edman och gick ut, strax efter det att katten stannat till i dörren och sedan gått ut.
Edman hade fått en bok, av en änka vars man rökte. Han rökte, var inne blev sjuk, slutade röka, fick syrgastub och dog. Men röken fanns kvar. Inte röken i sig, men doften. Direkt när Edman öppnade boken så kom det en röklukt som var värre än om det stått någon ovanför honom och blåst röken direkt på honom. Edman funderade på om det gick att vädra en bok. Kunde man få bort röken som satt som en impregnering i boken. Om inte det gick, kunde man kanske köra den i tvättmaskinen, eller diskmaskinen? Man kanske kunde binda ihop den så hårt att inte vattnet kom åt sidorna. Men då skulle den ju å andra sidan inte bli ren. Nej, det bästa var nog att låta bli att läsa den, kanske rent av göra sig av med den. Annars så var det en fin bok. Det var en generell bok om musik. Lite teori, lite historia, och lite av varje liksom. Alla genrer var representerade. Den var skriven av den som var programledare i Kontrapunkt, det programmet som väl mest förknippas med Sten Broman. Han hette Sixten Nordström.

– Ja, du katt, du skulle då aldrig få för dig att klaga på en så simpel sak som att en människa släpper en fjärt. Du håller dig för god för det. Katten svarade genom att hoppa upp på brevlådan i hopp om att bli klappad. Det blev han också. Då körde han svansen i vädret och spann.

(Ur boken Edman, Dahlman & Jonsson - Gott slut 2008)

Clas Edman sitter med sin fru Lillemor i soffan och tittar på morgonnyheterna på TV. Edman kommenterar inte lika mycket som han brukar göra.

– Vad du är tyst idag då, sa Lillemor.

– Jag funderade på en sak från igår, sa Edman, det var en som jag träffade. Du vet, han som startat en butik i den gamla Velocipedaffären, där cykelmojen håll till förr. Han berättade om den gamla cyckelmojen och hur han hade samtalat om gamla tider i butiken. Han hade sedan lagt en skiva, tror jag att det var med gammalt material från butiken i hans brevlåda. Nu hade den gamla mojen fått en stroke och låg på sjukhus. Han sa att ”Jag tänkte hela tiden att jag skulle höra av mig och tacka men jag sköt på det hela tiden – och nu ligger han på sjukhuset, det känns lite taskigt”
Min första tanke var att ”hur kan du tycka synd om dig själv, det är ju han som ligger på sjukhus” men jag sa inget. Jag tänkte sedan vidare på det där och jag borde nog sagd något i stil med ”tänk inte på det, han vet nog att du är tacksam” men det gjorde jag ju som sagt inte. Jag hoppas inte att han grubblar för mycket på det hela.

– Så du känner lite som han, lite synd om dig själv för att du inte gav honom en uppmuntran, undrade Lillemor, är det nu jag ska tycka synd om mig, för att jag inte uppmuntrar dig? Vem ska glömma bort att säga något uppmuntrande till mig då, för att jag inte sa det till dig?

– Fåna dig inte Lillemor, jag tycker inte alls synd om mig. Jag bara funderade på hans situation. Folk borde besöka varandra mera. Man behöver inte uppmuntra, tacka, ge bort saker, bara besöka varandra. Har man något intressant i bagaget, då kommer det fram i det spontana samtalet.

– Ja, du Clas, det är den typen v umgänge som kommer fram till jul. På julen ses ju folk som kanske inte ses under resten av året. Och ändå jagar folk julklappar, städar, lagar överflödiga mängder med mat. Hälften vore nog. Vem tror du kollar städningen hemma hos folk, när det är jul?

– Det gör nog ingen. Edman satte sig upp, böjde sig fram och sörplade lite på sitt nyupphällda kaffe. – Ska du gå på Midnattsmässan i år?
Lillemor såg lite förvånad ut men förstod att det hade med hans tankegångar om att besöka folk att göra.
– Jag ska nog inte gå dit i alla fall, fortsatte han och nu blev Lillemor verkligen förvånad, det var inte vad hon väntade sig efter den frågan och de tankar som han hade inom sig.

– Nähä, då gör väl inte jag det heller då, inte vill jag väl gå själv.

– Själv? Eivor och Ella lär ju gå dit och om Ella går dit, då lär Lagerbäck få följa med, vare sig han vill eller ej, frivilligt eller dragen i örat av Ella.

– Men varför ska inte du gå då?
– För på kyrkogården finns det bar död släkt och döda vänner. Jag vill umgås med de som lever!

(Ur boken Edman, Dahlman & Jonsson – Gott slut 2008)

Dahlman är helt slut. Han var på julmarknad och gick runt bland saftsåsiga glöggstånd och halvt vidbrända pepparkakor.

– Vill du inte köpa lite glögg Dahlman?
En kvinna som gjort sin glögg själv på sina vinbär från i somras försökte få Dahlman att öppna plånboken.
– Smaka lite här, den är hemgjord, fortsatte hon.
– Är den spetsad med brännvin, undrade Dahlman, jag menar, är den god?
– Klart att det inte är sprit i den, det får man ju inte sälja.
– Då får det allt vara, sa Dahlman och fortsatte någon meter till.
– Lite julbröd?
– Ja tack, till jul, sa Dahlman. Men om du hade haft en sillsmörgås med en öl och en snaps, då skulle vi kunnat tala affärer.

Dahlman var en svårflirtad kund.
– Men en hemgjord talgbollhängare då. De stackars fåglarna behöver ju mat på vintern. De kan ju inte få tag på mat under all snö.
– Vilken snö? Det har ju inte varit en ordentlig vinter på tio år. Föresten, vad gjorde fåglarna innan det fanns talgbollar, hur överlevde de vintern då? Det är ju så varma vintrar och så mycket folk som matar dem att de blir för feta för att orka flyga söderut. Inte fan har någon fågelart utrotats p.g.a. att det saknats talgbollar.

Dahlman gick vidare. Han förkastade alla inviter om att köpa glögg, pepparkakor, saffransbröd eller honung.
– Vem vill köpa gran en månad innan jul? Är det underligt att de barrar. Dahlman mumlade för sig själv.
– Jultjärvar, också en onaturlig del i den svenska floran som gör småfåglarna livegna och lätta att fånga för katterna.
När Dahlman började på att tröttna på allt som han inte ville ha men ändå försöktes att pracka på honom och när han var nära att strypa den där hemska tomten som svansade efter honom med ett dragspel som spelade ”hej tomtegubbar” så hittade han i alla fall en kopp kaffe att köpa.
– Vill du ha en lussekatt till, eller en nybakad pepparkaka?
– Nej tack, jag vill bara ha en kopp kaffe.
– Inte en sockerkaka också då?
– NEJ, en kopp kaffe, kan man få köpa det utan en massa krångel?

Dahlman fick sin kopp kaffe till slut. Han gick runt hörnet på den provisoriska bod som fungerade som kaffeservering. Han tog fram en liten plunta ur innerfickan och serverade sig en egenhändigt gjort kaffekask. – Så där, nu blir det lite bättre julstämning.

Dahlman tog med sig sin kopp med det spetsade kaffet i. Nu var han redo för ytterligare ett varv på julmarknaden.

(Ur boken Edman, Dahlman & Jonsson – Gott slut 2008)

Malcolm Dahlman sitter hemma och har tråkigt. Han vet inte vad han ska göra åt det heller.
– Inte fasiken att jag tänker sätta på TV:n och nedlåta mig till skit som sänds nu. Dokusåpor och smetserier som ”Andra Avenyn”, det får andra hålla uppe tittarsiffrorna genom att se på. Dahlman tittar ut genom fönstret. Det regnar och är mörkt ute.
– Inget väder för en promenad, inte ens om det varit ljust ute. Nej, jag får nog ta och läsa lite i en bok. Det kanske kan ge ett något i samtalen med Jonsson och Edman imorgon, eller någon annan dag. Dahlman ser sig omkring, som om böckerna skulle varit utspridda i huset.
– Märkligt, säger han för sig själv, det har inte varit någon och sålt jultidningar här i år. Det brukar det ju alltid göra. När Jacob var liten så kom han alltid först och var han inte först, då fick man allt säga till de andra att man hade köpt redan, för annars fick man inte bara Jacob på sig, man fick även Lillemors vrede över sig. Tänk, på den tiden var det som om man hade två fruar, man hade två vakande ögon på sig, sin egen fru och Lillemor. Dahlman är skiljd sedan en hel del år tillbaka. Hans fru gav sig av, och kom liksom inte tillbaka. Hon fastnade, som en katt i ett träd, som inte kommer ner. Ändå s ser man sällan några döda katter nedanför träd, så ner kommer de alltid till slut. Dahlmans fru kom också ner, hon kom tillbaka. Men då var det för sent. Men Dahlman är vare sig långsint, eller var bitter. Vore han långsint så skulle han aldrig kunna umgås med Jonsson, eller ens Edman.
– Jag måste i alla fall få tag på årets ”När, var, hur”, den kan vara rolig att ha dagar som denna. Jag tror att jag ska titta lite i den från förra julen. Det är mycket bättre än ”Andra Avenyn”.

(Ur boken Edman, Dahlman & Jonsson – Gott slut 2008)

Klockan ringer tidigt hos Jonsson idag. Klockradion går igång. Han ska upp tidigt som tusan denna dag. Tidigt för Jonsson är kanske inte så tidigt för andra, men det struntar han i. Han gör som han vill och avgör själv vad som är tidigt. Han bryr sig inte om de som tycker att de är märkvärdiga som går upp onödigt tidigt, som Dahlman. Dahlman gå alltid upp tidigt, han behöver ingen väckarkocka, han kommer minsann upp ändå. De båda möts på vägen, bägge är på väg till Edman, fast med olika budskap.
– Fan vad du var tidigt uppe då, fick du solen i ögonen när du sov? Dahlman försökte göra narr av att Jonsson inte gick upp lika tidigt som han.
– Idag är det ju dags för Bragdguldet. Man måste ju vara med, så att man får se vem det blir. Det kan väl ändå inte bli någon annan än Jonas Jacobsson?
– Men det blir väl inte klart förrän klockan 13 idag, det finns väl ingen anledning att vaka, om man nu kan vaka mitt på dagen.
– Äsch, jag tänkte att det kanske blev en liten kask, dagen till ära. Det är ju en stor dag, Bragdguldet har anor, fina anor. Det är bland det finaste man kan få.
– Tja, en kask är ju aldrig fel. Dahlman började se skönheten i Jonssons logik.
– Jag trodde du skulle shoppa Jonsson, de ska ju sälja Volvo.
– Jo du, det skulle vara grant det, om jag blev bil-direktör. Det är väl mera ditt område. Föresten, det vore väl bäst om staten ägde Volvo, så att det blev lite trygghet.
– Nej fan, inte någon kommunism här inte. Om de bara tog bort lite av den där förbannade bensinskatten så att folk hade råd att köra sina bilar så skulle nog Volvo gå ganska bra. Vem fan vill köpa en ny bil när det inte går att använda den. Vet du att man betalar flera kronor i moms som är moms på skatter. Man betalar alltså skatt för att få betala skatt.
– Jo, men så har du ju också en fin sjukvård Dahlman, dina liktår har hopp om bättring. Du ska vara glad över att få betala skatt så att det finns skola, vård, pensioner o.s.v. Nej, om staten ägde Volvo så skulle det finnas kapital som skulle stärka Volvo. Låt säga att staten ägde 51 %, det skulle ge förtroende inför de som ägde resterande 49 %. Fast jag funderade på det som Edman sa, om att staten skulle sälja ut sina företag och använda dessa pengar till att investera i nya statliga företag. Man skulle kunna tänka sig att en försäljning av Telia kunde ge pengar till ett Tele3 eller Tele4 eller vad det nu skulle bli. Det skulle ge folk en bra marknad, en marknad på kundernas villkor.
– Jaha, så får man ytterligare ett bolag som ringer morgon, dag, kväll och natt och vill sälja abonnemang. Nej tack! Skulle staten köpa Volvo då, sälja det och utveckla ett nytt bilmärke? Vet du hur svårt det är att utveckla bilmärken? Sverige är litet nog, för två bilmärken, ett tredje skulle aldrig kunna gå.
– Men man kanske kan tänka sig något annat, inte just bilar, sa Jonsson, vi har ju JAS. Om vi kan göra flygplan som ingen vill köpa så kan vi väl göra bilar som ingen vill köpa. Vad är egentligen skillnaden?
– Ja, vad är skillnaden Jonsson, det får vi se om vi kan förmå Edman att intala Lillemor om att en kask är på sin plats, Bragdguld till Jonas eller ej.

(Ur boken Edman, Dahlman och Jonsson – Gott slut 2008)

Dahlman kommer med tidningen under armen. Han har precis hämtat den ur sin brevlåda.
– Det var en tjock tidning du har idag Dahlman, sa Edman när han fick se den bunt papper som tidningen utgjorde.
– Ja, det är ju högsäsong för reklam nu i början på december. Det är söndagseftermiddagens utskick, samt dagens tidning. Det blir väl en ny hög senare, med posten.
Edman öppnade sin brevlåda för att finna en lika stor hög papper. I högen någonstans så gömde sig hans morgontidning.
– Nu kan vi elda och hålla oss varma hela dagen, sa han och synade bunten som han hade hämtat i lådan samtidigt som han letade efter sin tidning.
– Det går nog åt lite mera kaffe idag om vi ska gå igenom allt det här, fortsatte han.
– Menar du att du läser all reklam som kommer?
– Tja, inte allt men Lillemor vill ju gärna veta att hon inte missat något bra.
Efter att de satt sig vid köksbordet och satt på kaffepannan så började syningen av reklam. Dahlman läste sin tidning.
– Det är visst Världsaidsdagen idag.
– Jasså, en sådan dag idag igen, svarade Edman, det är ju massor med speciella dagar, de tar ut varandra, det finns ingen udd i dess existens.
Dahlman ögnade vidare.
– Jo, är det inte kvinnodagen, aidsdagen eller FN-dagen så är det kanelbullens dag. Den verkar föresten vara flera gånger per år.
– Vem sjutton utser kanelbullens dag? Edman tittade upp från högen av reklam.
– Jag vet inte, men den är en i mängden, oavsett vikt. Ta ett gäng med 7-10-åringar. Om du frågar dem vilken dag som är viktigast, Världsaidsdagen eller kanelbullens dag så svarar nog samtliga att kanelbullens dag är viktigare. Så uddlösa har dessa speciella dagar blivit.
– Det är samma sak med reklamen, sa Edman, de dränker varandra. En reklam drunknar i mängden av all annan reklam. Jag undrar t.ex. hur många det är som läser den här.
Edman tog upp ”Hälsotecken”, en informationstidning från Landstinget i Östergötland.
– Jag tror nog att de flesta slänger den automatiskt i samband med att all annan reklam slängs.
– Ja, det är märkligt att de levererar den ihop med reklamen, det verkar lite oseriöst. Skulle de verkligen vilja att folk läste den, att den var viktig, då skulle de se till att distribuera den på ett lite mera seriöst sätt.

– Vill du ha en sillmacka till kaffet Dahlman?

 (Ur boken Edman, Dahlman & Jonsson – Gott slut 2008)

Dahlman var bortbjuden igår. Han bjöds, tillsammans med ett tiotal personer till på mat. Det var både förrätt och varmrätt för att efter kaffet, serveras glögg och pepparkakor.
Nu var Dahlman hemma hos Edman och berättade om gårdagens bjudning.
– Jag hade inte alls kunna föreställa mig att bli bjuden på glögg och pepparkakor. Man är så inställd på att julen kommer för tidigt i affärer och liknande. Man vill inte ha den än. Man strävar emot så gott det går. När det sedan blir advent så är man så pass inställd på att spjärna emot julen, att man inte begriper att det är dags att släppa in den. Jag fick ta mig en riktig tillbakalutare och låta mig förföras av glöggen och pepparkakorna. Jag fick försöka att ta mig ifatt, rent mental och låta advent komma.

Edman tittade lite på honom, tog upp sin kaffekopp, sänkte ner den lite igen. Han pekade på den och sa:
– Var det ett diskret sätt att tala om att vi inte ska dricka kaffe, utan att du ville ha en kopp glögg istället?
Lillemor tände det första ljuset i deras adventsljusstake. Hon sa inget, hon bara tittade på lågan. Hon lät advent komma och ville Dahlman vara kvar, då fick han vara det i adventstider, vare sig han spjärnade emot eller inte.

(Ur boken Edman, Dahlman & Jonsson – Gott slut 2008)

Dahlman har just anlänt till Edmans hus. Medan han tar av sig ytterkläderna så säger han:
- Söndagar är lite annorlunda mot andra dagar, i alla fall på morgonen.
– Hur så, undrade Edman, vad är det för skillnad på söndagar? Du går väl inte i kyrkan direkt.
– Man har, ända sedan morgonen innan levt ett knappt dygn utan något som helst nyhetsflöde. Lördagen är den dag som man faktiskt både kan klara sig utan nyheter och faktiskt även göra det frivilligt. Andra dagar så stöter man på nyheterna, vare sig man vill det eller ej.
– Det finns nog en mening med det, sa Lillemor, meningen är nog att man ska träffa folk, umgås och tala om veckans händelser.
– Men det gör vi ju varje dag, sa Dahlman, vad är det för konstigt med det?
– Men alla umgås inte i vardagen, den enda chansen till umgänge med andra är när det blir helg och de sammanstrålar över en tallrik mat, lite vin och en dessert som lägger sig som grädde på moset och gör alla till orörliga Michelin-gubbar. Lillemor så alvarlig ut efter att ha kungjort sin åsikt.
– Tur att vi kan sammanstråla, var det så du sa? Tur att vi kan sammanstråla när vi vill, sa Dahlman
– Ja, vilken tur, suckade Lillemor strax efter att även Jonsson kommit innanför dörren.

(Ur boken Edman, Dahlman och Jonsson – Gott slut 2008)

Det är dagen efter att Kyrkomötet har sagt ja till Samkönade äktenskap. Dahlman och Jonsson sitter hemma hos Edman och dricker kaffe. Det är fredag. De väntar på varandra att någon av de andra ska bli den första att hälla i lite kask. Men ingen vill vara först, om det skulle råka vara för tidigt på dagen.

– De sa visst ja till homovigslar, började Dahlman lite försiktigt.
– Samkönade äktenskap heter det väl, sa Edman utan att tänka särskilt mycket på vad han menade.
– Vad är det för skillnad, undrade Dahlman.
– Tja, sa Edman, det är väl som med muslimerna. Om det talas om dem i negativ riktning så är de islamister, men annars är de muslimer. Det beror på om de gjort något terrordåd, eller om de har blivit utsatta för ett.
– Är homovigslar mera negativt än samkönade äktenskap alltså, undrade Dahlman samtidigt som han vände blicken mot Jonsson.
– Titta inte på mig! Blanda inte in mig i era benämningar av olika juridiska, som andliga samlevnadsformer, som En kärring från KDS en gång sa.
Jonsson ville helst stå utanför denna debatt. Han var rädd att Lillemor skulle komma in, och att det tog en otäck vändning, som innebar att kasken uteblev.
– Sa kärringen att man inte skulle titta på henne?
Dahlman blev konfunderad.
– Nej, hon talade om juridiska samlevnadsformer, i stället för att tala om vare sig samkönade äktenskap eller homovigslar.
Jonsson tittade mot det skåpet där Edman hade sitt brännvin. Han var lite sugen nu, men tänkte nog att Edman själv skulle få ta första steget. Sedan kunde han gärna assistera.
– Jag undrar hur det kommer att låta i kyrkorna när prästen förklarar dem för man och man, eller än konstigare, hustru och hustru, undrade Edman innan han reste sig upp och gick mot det lilla barskåpet, till Jonssons förtjusning.
– Behöver du hjälp med något, Edman, undrade Jonsson strålandes med hela ansiktet.
– Ja, jag skulle ta ner gardinerna här åt Lillemor. Hon ville visst byta ut dem eller något in den stilen.
Jonsson satte sig tillbakalutad igen. Han var innan, liksom på språng mot barskåpet.
– Va, ska du göra det nu?
– Nej, jag skojade bara. Är det någon som vill ha lite kask i kaffet.
Det ville naturligtvis både Dahlman och Jonsson.
– Hur kommer det föresten att låta om det är en transa som ska gifta sig, undrade Dahlman.
– Vad menar du då, frågade Edman.
– Jag menar om en transsexuell person vill ha klänning på sig.
– Det heter väl transvestit då, tillade Jonsson.
– Det är väl samma sak, sa Dahlman.
– Nej, en transsexuell är väl en som har fel kön, och vill byta. En transvestit är väl en person som klär sig i kvinnokläder, rättade Jonsson utan att egentligen veta något om det. Men han visst nog mera än vad Dahlman gjorde.
– Ok, men en transvestit då, som gifter sig med en homosexuell man. Kommer denna att få ha bröllopsklänning på sig om den så önskar?
– Den? Han måste det väl bli?
Jonsson var inte så säker, men gillade inte uttrycket ”den”.
– Nja, det är ju det som är frågan. Utan ett nytt beslut från Kyrkomötet så finns det ju inga andra riktlinjer än prästernas godtycklighet. Den som gifter sig gör det kanske som kvinna, medan prästen ser den som en man.
– Där har de lite att bena ut, till nästa Kyrkomöte, skrattade Edman. Skål!

Lillemor satt vid köksbordet med Melodikrysset framför sig. Edman satt bredvid men lyssnade inte särskilt mycket på radion.
– Vad sa han nu, undrade Lillemor, du låter ju så mycket så att man missar frågan. Var det lodrätt 10? Nej, det måste ha varit vågrätt, det finns ju ingen lodrätt 10. 
– Det blir i alla fall röda, det kan du skriva dit där, sa Edman utan att titta på krysset i fråga.
– Ja, det blir det, sa Lillemor, tämligen förvånad över att
Clas hade registrerat vad som sades, trots att han förde sådant liv. I alla fall tyckte hon att han gjorde det. När det är Melodikryss, då måste alla vara totalt tysta och koncentrerade på uppgiften. Det värsta som kunde hända mellan klockan 10 och 11 på lördagsförmiddagen var att Dahlman och Jonsson kom till dem. Då var det omöjligt att höra något av vad som frågades och om det var lodrätt eller vågrätt.
– Jag känner mig lite förkyld, sa Edman.
– Tyst, nu är det en ny fråga!

Ur boken ”Edman Dahlman och Jonsson – Gott Slut 2008”

Dahlman höll på att bli tokig. Han vred sig i sin fåtölj, hemma hos Edman. Han reste sig, gick mot hallen, stannade, vände huvudet mot TV:n, han fnös till, gick två steg till, vände om, gick tillbaka och satte sig ner.

– Jag blir vansinnig på det där hoppandet på TV:n.
Han böjde sig fram mot Edmans TV, som höll på att hacka hela tiden. Signalen var inte den bästa. Edman hade nämligen en bordsantenn inomhus, samt en box från Boxer.
– Vad sa han nu? Fan, jag hörde ju inte! Sa han Azerbaijan? Eller var det Kurdistan?
– Sedan när bryr du dig om presidentval i vare sig Azerbaijan, eller i Kurdistan, Dahlman, undrade Edman.
– Sedan jag inte kunde se på nyheterna på TV! Föresten så har inte Kurdistan någon president. I alla fall så har de inga fria val där.
– Ja ja, det kanske var Kongo, eller Egypten eller något annat land som du inte brr dig om, i normala fall. Så, varför ska du göra det nu?

Dahlman tittade på bordet, om han kunde se fjärrkontrollen så att han kunde stänga av ljudet, eller på annat sätt försöka att få bort det där irriterande hackandet i allas tal.
– Jag skiter i vad det är för land som har presidentval, och jag skiter i hur det går. Men jag vill ha min medborgerliga rättighet att kunna strunta i det, utan en massa hackande på TV. Jag har rätt att få veta allt om det jag inte intresserar mig för, likaväl som att jag har rätt att få veta allt om det som intresserar.
– Men detta passar ju en valdebatt, skrattade Edman, det är ju bara en massa hackande mellan partiledarna i alla fall.
– Jo, men jag vill i så fall få det på Kirgisiska. Inte på ett språk som bara begrips i Andromedagalaxen.
– Jaha, var det Kirgistan som hade presidentval?

Dahlman hittade inte fjärrkontrollen. Den hade Edman satt sig på. Han visste inte om det själv, men det medförde att Dahlman gick fram till TV:n, böjde sig fram, och drog ur kontakten.

– Har du dagens NT?

Dahlman kom på besk till Edman för en kopp kaffe i vanlig ordning, som han s ofta gör. Men denna gång hade han tidningen i handen och gick raka vägen till bordet där Dahlman och Jonsson satt. Jonsson hade kommit tidigare än han brukade, han blev ju väckt av en telefonförsäljare tidigt på morgonen.
Dahlman slängde tidningen i bordet och sa:
– Titta, nu svansar hela kommunledningen kring den där kärringen från betonggettot. Har de slut på Toblerone i Stockholm?
– Lugna dig Dahlman, det var ju bara ett besök där de talade om Ostlänken, sa Edman. Ostlänken är väl bra. Man ska satsa på infrastruktur när det är dåliga tider.
– Dåliga tider? Dahlman fortsatte:
- Nog lär det bli dåliga tider om hon blir Stadsminister efter nästa val.
Jonsson flinade.
- Jag kan se hur du sitter och hurrar på valnatten Dahlman. Men Edman hr rätt, det ska satsas ur en kris. Synd bara att de måste ha de där flumpolitikerna med sig. Jonsson syftade på Miljöpartiets språkrör som också var med på stadsbesöket.
– Inte fan diskuterades det någon Ostlänk, de åkte ju spårvagn för helvete. Ska de ha spårvagnar på Ostlänken? Då kan de lika gärna ge fan i alltihopa!

– Men man kan ju inte bara sitta med armarna i kors hela tiden, och diskutera homoäktenskap, FRA eller fildelningslagar, sa Jonsson. Vad gör de borgliga nu, fortsatte han, de håller på och tjafsar om ifall homosexuella ska f gifta sig och om det ska bli förbjudet att fildela och sådant blaj. Hur fan hjälper det finanserna när det är de som är det viktiga nu. Får vi sålt mera bilar om homosexuella får rätt att gifta sig i kyrkan? Jag har inget emot det, men visst finns det väl mera viktiga saker som är betydligt mera bråttom med än så?

Lillemor hade gått ut, och det var nog tur det för hon ogillade när någon av de tre blev lite upprörd. Men det var sällan så mycket menat med det. Det räckte oftast med en kopp kaffe, gärna med något starkt i för att allt skulle bli normalt igen, och det visste de om.

– Vill du ha en kask Dahlman, det är ju fredag?

 (tidigare publicerat 28/11 2008, på Passagen)

Det är en helt vanlig oktoberdag. Den är vanlig så till vida att det är svinkallt på morgonen, och varmt som tusan på dagen. Man klär sig helt enkelt för varmt, för att klara av hela dagens temperaturskiftningar.

Dahlman klädde sig varmt, i långkalsonger och dubbla tröjor under sina byxor, och sin jacka. Han gick hem till Jonsson. Det var väldigt tidigt. I alla fall för Jonsson. Klockan 06:30 så sover Jonsson. Han ids inte ens gå upp för att öppna när Dahlman bultar på. Dahlman fick gå därifrån. Han gick vidare ner mot vattnet. Och efter ett ha suttit vid kajen en stund och sett solen komma som en holländsk fotbollssupporterskara över horisonten så gick han vidare mot närmaste busshållplats. Han tänkte ta en tur till staden, Norrköping och kanske köpa sig en flaska punsch eller två.

 Väl inne i Norrköping så strosade han runt lite på gator och torg. Eller, kanske mest i en park. Karl-Johans Park gillar han. Den går han mer än gärna genom när han besöker Norrköping. Men när han kom upp till Centrum så fick han för sig att ta en sväng till Överskottsbolaget. Han visste dock inte vilken spårvagn, eller buss som passade bäst att ta dit, så det fick bli Spårvagnen, lite på måfå. Han gick av i Haga, vid Hagaskolan. Sedan gick han den sista biten. Han gick inte raka vägen utan gick förbi Norralundsgatan. Där låg det, fram till för några år sedan ett systembolag. Dahlman visst naturligtvis om att det inte fanns kvar, men han ville se vad som hänt där nu, och kanske återuppliva tider från förr.
Men det var inte som att gå dit förr. Det var sig ganska likt, men betydligt mindre liv och rörelse. Förr så kunde man knappt parkera på gatan, eller på sidogatorna, en fredagseftermiddag.

Han gick vidare mot Överskottsbolaget. Han tog vägen förbi Smedstugeplan. Denna lilla oansenliga plats, som mer eller mindre håller på att tyna bort. Dahlman undrade i sina tankar om folk kommer ihåg Smedstugeplan, och ens vet var det ligger. Han sneglade lite bort mot Makkara Kauppa, som ligger i ett av hyreshusens affärslokaler. Runt ikring, i de andra lokalerna, med skyltfönster så gapar det tomt. Men den finska korvaffären finns kvar, och tycks klara sig ganska bra på att sälja korv, kött, lite matvaror samt förstås piroger.

 Dahlman tänkte tillbaka på hur det var med alla som åkte bussen, klockan sex, varje morgon och som skulle till sina jobb på Phillips. Phillips gamla lokaler ligger på andra sidan gatan, från Överskottsbolaget räknat.

Dahlman köpte en korv, vid grillen som finns utanför överskottsbolaget. Han reagerade på att den, av utländsk härkomst affärsidkande mannen bakom luckan hade en slags karott på huvudet, som om han ville visa sin muslimska tillhörighet. Och det blev inte mindre förstärkt av att han även hade kamouflagefärgade byxor på sig med någon form av nitbälte som kanske mera såg ut som ett ammunitionsbälte. Dahlman betalade sina 12 kronor för sin grillade korv. Han släppte pengarna från ca tio centimeters höjd, ner i mannens hand. Han ville inte riskera någon kroppskontakt. Han kom spontant att tänka på Svininfluensan. Korven låg i ett bröd. Brödet låg i en servett. Dahlman synade hela konstruktionen, sneglade på mannen men bestämde sig för att han nog inte rört vare sig bröd eller korv med handen.

Vid ingången till överskottsbolaget står det en man och säljer grönsaker och ägg. Han säljer även bröd. Men brödet är nog från et annat bolag. ”Vi säljer ägg från egen produktion” står det på en skylt.
Åh, fan heller, tänker Dahlman och slänger en blick på mannen med äggen. Visst såg han gravid ut, av magen att döma. Men några ägg lär han inte värpa fram.
Dahlman tittar lite på vad han har att erbjuda, mer än de egenhändigt värpta äggen. En annan man köper en karta, som vägs upp på en våg.
– Det blir 52 kronor, sa mannen bakom vågen. Dahlman tänkte nog inte köpa några ägg, men funderade på vad de kostade, i affärerna. Han kom inte fram till något vettigt, för han brukade inte registrera vad en platta ägg kostar i affärer som Willys, COOP Forum eller ICA Maxi.
Man kunde köpa en säck med ”fodermorötter” för en lite billigare penning än om man köpte vanliga morötter, avsedda till människoföda. Om man gör morotskaka av dessa morötter, tänkte Dahlman så skulle det ju morotsfoderkaka. Foderkaka!

Dahlman log lite för sig själv. Han önskade att Jonsson hade varit där, och tagit del av hans längsökta skämt.

 Efter att ha gått omkring och tittat lite, samt förfasats över att det redan var julsaker i butiken så hörde han en kvinnas röst. Ja, det var mest kvinnor, i pensionsåldern som var där inne, av någon konstig anledning som han inte kunde sätta fingret på vad det berodde på.
– Titta, jaha, här är den här 30 kronor dyrare.
– Jaaa, sa en annan kvinna, det är den.
Dahlman försökte att se vad det var som hon höll upp men han tyckte mest att det såg ut som ett platt ställ. Ett sådant där ställ med korgar i att lägga tvålen och schampot i. Det kunde väl inte vara mycket att bråka om, tänkte han. Du ska se, kärring att det finns de som tjänar 40 kronor, under tiden det tar för dig att säga trettio kronor.
Han tyckte att tanterna var osympatiska. Han tyckte att de gnällde för något som inte var nödvändigt att gnälla för. Och i och med att de gjorde det så antog han att de gjorde det jämt. Och den typen av folk gillar inte Dahlman.
Men denna dag, inne på Överskottsbolaget så såg upplevde han gnälliga kärringar överallt. Speciellt de två tanter, som inte var högre än möjligen en meter och trettio centimeter och som konstaterade var de var i affären, gång efter annan.
– Här har di verktyg, och borrmaskiner, hörde han den ena säga. Det var hon som visade vägen för den andra, som om hon var blind.
– Här finns det lampor!
Dahlman höll på att bli tokig. Han grep tag i ett par paket med potatismos, i pulverform. Han hade god lust att slänga dem på tanterna. Men efter att han sett att de bara kostade 13:95 så bestämde han sig för att köpa dem istället. Han hastade iväg till kassorna, i förhoppning om att behöva höra något bakom sig, typ ”Här har vi kassan” och ”där är en kassa till”.
Vid den ena kassan stod en man med en rollator som höll på, i sakta tempo att plocka upp sina varor från korgen, fram på rollatorn. Dahlman bestämde sig för att ställa sig i den andra kön.
– Om du tar två kort till, så kostar de bara en krona styck, sa expediten till kvinnan framför Dahlman. Hon uppmanade henne att hämta två vykort till. Vykort? Ska man behöva stå här och vänta på att kärringen ska hämta två jävla vykort, tänkte Dahlman. Men det behövde han inte. Hennes man stod och plockade i varorna i påsar.
– Jag kan ju betala så länge, sa han frågande till kvinnan.
Kan du inte avgöra det själv, utan att blanda in den där människan, tänkte Dahlman. Se så, betala nu och sluta glo efter kärringen!
Dahlman tyckte att karlen var lite velig. Men han betalade i alla fall, egentligen utan att det tog för lång tid.
Dahlman betalade sina potatismospaket och gick ut. Men innan han gick så tittade han på mannen med rollatorn som inte kommit mer än halvvägs i att ta upp sina varor på bandet.
Tja, han har ju i alla fall inte fallit ihop, tänkte Dahlman nöjt. Nöjd med att ha ställt sig i rätt kö.

Det är dagen efter den dag då Nobels fredspris har tillkännagivits av den norska Nobelkommittén. Edman, Dahlman och Jonsson sitter hemma hos Edman och väntar på att det ska bli match. Match på TV. Sverige ska spela fotboll på Parken i Köpenhamn. Det är en viktig match. Den är viktigare än att Barack Obama ska få fredspriset, trots att hans land är involverat i två krig och det är en mindre skandal. Löpsedlarna talar i krigsrubriker på det som en gång var kvällstidningar. Dansken ska tas ikväll!

Egentligen så spelar det inte någon roll om det är Danmark, Malta eller Albanien som spelar. Det viktigaste är att kunna få en anledning till att ta sig en öl, och känna att det är befogat. Hur det går spelar inte så stor roll för de tre herrarna. Ingen säger det högt, men alla vet om det, för sig själva.

– Vilken tur att det är match, sa Lillemor, när hon fick se de tre, med varsin öl och en whisky på bordet.
Hon var den enda som talade om det rent ut. Men hon sa det på ett lite sarkastiskt sätt. Själv så hade hon, dagen till ära hällt upp ett glas vitt vin. Helst så hade hon sett att hon sluppit ha TV:n på, och tagit fram den där osten i kylskåpet, som nog kommer att förgås, och bli gammal innan hon och hennes man hinner njuta av den tillsammans, som ett samkväm i kvällningen. Men nu var det ju lördag. Och fotbollen till trots, så fick det bli ett glas vin, och kanske len liten bit ost till.

– Hoppas att de kan vinna nu ikväll, sa Dahlman till alla de andras förvåning. Han var nog den som de trodde var minst intresserad av själva matchen av de som satt vid Edmans vardagsrumsbord, med undantag för Lillemor då.
– Jag visste inte att du var intresserad av vad det blev för resultat, sa Jonsson lite undrande.
– Jo, men en vinst krävs ju för att vi ska ha någon chans att gå till VM i Sydafrika, svarade Dahlman som om det var det självklaraste i världen att han kände till premisserna för vad som krävdes av det blågula laget denna kväll.
– Jo, sa Edman, lite smått chockad över att det just var Dahlman som tog upp tabelläget i Sveriges VM-kvalgrupp.
– Jo, så här är det ju, sa Dahlman, att om vi går till VM, så har vi ju en massa nya matcher, precis som Lillemor sa, att ha en anledning till att ta oss en grogg, och lite öl. Men om vi missar VM, så måste vi ju leta reda på andra anledningar till att fira. Vore inte det lite opraktiskt?
– Så vad du menar är att det inte är det viktigaste i världen hur det går i kvällens match, egentligen, undrade Lillemor lite halvt på allvar, och lite halt sarkastiskt, som hon brukade vara.
– Jo, på sitt sätt är det viktigt. Tänk om vi var tvungna att sitta och se på Här är ditt liv som för kvällen handlar om någon helt ointressant person. Vore inte det sorgligt, och inte alls lika kul att sitta och fira med en öl? För mig känns det viktigt att kunna ta en grogg till något trevligt, ointressant, än till exempel Idol. – Idol går på fredagar, rättade Lillemor som gärna kunde tänka sig att se det programmet på TV4.
– Jaha, så nu får man inte ta sig en grogg på fredagar heller, suckade Dahlman som inte såg någon som helst skillnad på Idol, Här är ditt liv eller Vem vill bli miljonär även om de gick på helt olika dagar på TV. Han hade inte riktigt kläm på vilket program som var vilket. Han tittade ju inte på dem. Hans relation till dessa program var kvällstidningarnas löpsedlar. Han menade att han, om han ville vet hur det gick i ett av dessa program kunde se det på löpsedeln, och få fram lika mycket information som de som satt i timmar varje vecka, för att se på eländet.
– JA! Dahlman jublade till. – Vad är det nu då? undrade Jonsson.
– Sverige gjorde mål.
– Men Sveriges match börjar inte förrän klockan 20:00, rättade Jonsson, det var Brasilien som gjorde mål. Det är Brasilien som spelar, en bandad match, på Eurosport.
– Det spelar väl ingen roll, sa Dahlman, Skål för Brasilien!

Edman och Dahlman hade kommit hem till Jonsson, denna söndag, den 20 september 2009. Det var kyrkoval, och Edman och Dahlman trodde nog att, det enda sättet att få med sig Jonsson till vallokalen var att gå dit och hämta honom.

– Du förstår, Jonsson. Det ska vara en högtidsdag när det är valdag. Man ska hylla det faktum att man lever i en demokrati. Det är festligt att rösta, sa Edman i ett försök till att få med sig den något bekväme Jonsson. Jonsson personifierade nog den så kallade soffliggaren, när det kom till kyrkovaltider.

– Festligt? Jonsson såg sig om, på ett lite ironiskt sätt.
Jag ser då ingen punsch, sa han sedan, med en bestämd min.
– Behöver du punsch för att kunna rösta, undrade Edman, som om han var utsänd från nykterhetsrörelsen, vilken ju vara lika befängt som att se Jonsson göra korset, i de olympiska ringarna.

– Jo, men det är väl klart, sa Dahlman och blinkade lite åt Edman. Det är klart att vi ska ha lite punsch, dagen till ära.
Edman visst nu inte om Dahlman menade det som ett sätt att få med sig Jonsson, eller om det var en anledning, till att själv få i sig lite punsch.
– Jag vill också ha lite punsch, annars så kan det lika gärna vara med röstandet, sa Dahlman bestämt.
Edman förstod nu vad det handlade om. Det var alltså en anledning, till att få dricka lite punsch. Dahlman tog fram en flaska, ur sin innerficka, som han gjort tidigare, den här veckan, nämligen i fredags.

– Går du omkring med punsch på dig för jämnan, undrade Edman.
– Spelar det någon roll, sa Jonsson som just rest sig för att ta fram tre glas.

– Huvudsaken är väl att man får lite punsch i sig, fortsatte han.
Jonsson tyckte inte att det var bra, att analysera sönder en god idé. Man ska inte tänka efter, om det känns rätt. Och punsch känns rätt jämt.

Det hela hade nu tagit en vändning mot att handla om punsch, snarare än om kyrkovalet. Efter tre glas punsch var så kom Jonsson, av alla på att det ju faktiskt var val idag, också.

– Vem ska man rösta på då. Jag fick lite information i brevlådan häromdagen. De har stavat fel till påsk. Det står POSK, med o.

– Men Jonsson, det ska vara med o, sa Edman, det är de politiskt obundna.

– Opolitiskt bundna? Dahlman skrattade.

– Opålitliga var ordet, sa Jonsson, skål för att de binder fast de opålitliga.

– Men det finns andra listor också, från Sossarna, Moderaterna och KDS. Det finns det mesta, som det brukar finnas, i ett vanligt val, sa Edman som väl försökte att hålla ihop det hela, så att de kunde få till varsin röst, även i detta val.

– Sossar, moderater och KDS:are? Varför kan inte de stå på samma lista, som de andra opålitliga bönderna?

Dahlman hade nu fått upp ångan, även han.

– Ska vi gå nu då? Edman började se att det kanske inte blev av att de gick och röstade, om de inte gjorde det ganska snart.
– Jo, kom nu, sa Dahlman medan han stoppade ner punschflaskan i sin rock.

De tre herrarna stapplade iväg, och via en del kisspauser, i olika buskage så kom de så fram till vallokalen.
Dahlman gick rakt in i Jonsson, som stannat vid dörren.

– Va fan stannar du för? Gå in nu.

– Men det är låst, sa Jonsson.

– Är klockan redan åtta? Dahlman lyssnade på sitt armbandsur, som om han skulle höra något svar.

– Nej, det är den ju inte. Klockan är ju bara halv tre, konstaterade Edman medan även han ryckte i dörren.

En man som bodde på äldreboendet där röstlokalen var kom fram till dem.
– Kom tillbaka klockan sjutton. Det är rast mellan fjorton och sjutton.

– Vad fan är det du säger? Har demokratin längre lunchrast än en vanlig fabriksarbetare?
Jonsson så allmänt snopen ut.

– Jaha, sa Edman, vad gör vi nu då?

– Tja, antingen så går vi hem, sa Jonsson, och dricker ur punschen, eller så väntar vi här i närheten, tills klockan slår fem.
Men vad ska vi göra här i två och en halv timme, undrade Edman.

– Dricka punsch, sa Dahlman och Jonsson, i kör.

Edman, Dahlman och Jonsson sitter utanför Edmans hus, på den altanliknande delen av det som byggts ihop med uterummet. Edman och Dahlman sitter på en trä-soffa, som saknar dynor. De sitter inte obekvämt, men de sitter lågt.  Jonsson sitter på en vit trädgårdsstol, med ena armen på det gamla träbordet som väl mest fungerar som arbetsbänk numera, men som en gång i tiden hade varit värd för både kräftskovor, som fisk-rökar-fester. Numera så åts det, om det åts ute på det nyare, plastbordet som står i uterummet.

– Vet ni vad det är för dag idag, undrade Jonsson.

– Det är fredag, kom det oundvikligt, samt helt korrekta svaret. Det där, lite irriterande svaret som ju är så självklart att det rent av kunde anses som oförskämt. Inget nytt, och inget roligt svar.

– Du han före mig, Dahlman, sa Edman som just tänkte säga det samma.

– Bra, då vet vi det, sa Jonsson och försökte att se lite stött ut eftersom att han ju tänkte tala om vad det var för dag idag, förutom att det var fredag.

– Men vad var det du försökte säga nu då, flinade Edman och försökte att få till lite fred i solskenet, denna strålande septemberdag.
– Jag undrade om ni visste vad det är för dag idag, förutom att det är fredag.

– Det är väl begravning, sa Dahlman, för jag hörde att det ringde i kyrkklockorna förut, innan tio.

Jonsson vände bort blicken från Dahlman, och adresserade Edman, både med blicken, och med rösten.

– Det är en besvärlig typ, den där Dahlman, tycker du inte det?

Han rätade lite på ryggen. Vände blicken tillbaka mot Dahlman, och tog ånyo till orda.

– Var du tvungen att kliva ut kistan då? Kunde du inte ha legat kvar, i alla fall tills efter kyrkkaffet? Vi är inte så säkra på om vi vill ha dig, att gå igen här, hos oss, när vi försöker att samtala, om saker och ting, på ett lite intellektuellare sätt än du är van vid.

Dahlman satte in handen innanför sin rock. Han tittade ner mot sin innerficka.

– Vill du ha lite punsch till kaffet?

Jonsson blev nu lite muntrare. Han sträckte fram sin kopp, för en kask. De hade ju inga glas ute, och det tog alldeles för lång tid att hämta.

– Ja tack, sa Jonsson, hade du den på dig under begravningen? Vilken jäkla tur att de inte hade hunnit fylla igen med jord. Det hade varit bra synd på punschen.

– Vänta lite. Jag ska hämta några glas, sa Edman, men vad var det för dag nu då?

– Det är Jerusalem-dagen idag, i Iran. En årligen återkommande dag som går ut på att hata Israel. Man ska gå omkring på gatorna och ropa ”Död åt Israel!”, samt ”Död åt USA!”

– Jaså, sa Dahlman, och så är de ju nykterister, hela bunten!

Edman satt och tittade på Nyheterna på TV, morgonnyheterna medan Lillemor, hans fru satt med datorn, något som blivit mer och mer vanligt den senaste tiden.
Att Clas satt vid TV:n och tittade på morgonnyheterna, det var inte mera vanligt än förut, det hade han gjort i princip varje morgon, i många år, så länge det hade funnits morgonnyheter.
I början, innan det blev riktig morgon-TV i Sverige då fick han nöja sig med God Morgon Sverige, med Lennart Hyland. Men det sändes bara på lördagsmorgnarna.

– Tänk, nu har Dr Dahlqvist stängt av kommentarerna till sin blogg. Det var väl synd, konstaterade Lillemor.
– Vad är det för något, vad handlar det om, är det en sådan där mobbing-blogg som den där Birro ondgör sig över i Kvällsöppet eller vad det nu heter i TV, du vet, det där med Ekdahl.
– Nej toker, det här är en blogg om mat, vikt och sån´t där GI.
– Jasså, en av GI-sektens medlemmar. Jaha, är det hon som kör samma inlägg om och om igen? Hon som tar ett gammalt inlägg, lägger ut det med ett nytt datum och vill skaffa kunder till sin affärsidé ”Kilokampen”?

Edman hade sett en del om GI och bantning på bloggen. Han hade väl inte läst något direkt men han hade registrerat att det fanns som fenomen.

– Jo du, sa Lillemor, nog kan man väl kalla det för en sekt. Det är lite förkunnande av domedagen, om man inte gör rätt, men jag tror att du tänker på GI-Anna. Det är väl hon som försöker sälja ”Kilokampen”? Det är väl hon som kör samma visa om och om igen? Jag vet inte så noga, det är ju som sagt en sektliknande rörelse, man blir liksom nersprungen av allt de öser ut på nätet, dessa människor. Man kanske skulle prova något av dessa knep, så kanske man kunde ha en fin figur till sommaren?
– Du behöver väl inte banta Lillemor, du är väl inte tjock? Föresten så är det väl inte läge att börja med sådant med mindre än en månad kvar till jul, det vore väl tokigt?

Lillemor hade tagit fasta på att Dr Dahlqvist hade stängt av möjligheten att kommentera hennes inlägg. Hon, som många andra tar fasta på detaljer, som väl egentligen inte är relevanta i sammanhanget, som väl inte har med själva budskapet oh helheten att göra. 

– Hon tar visst bort kommentarer också, stod det. Hon ”har vänner som hjälper till med det” så nu skyller hon på dem att det är en del som blivit ledsna över att deras kommentarer försvunnit.

– Det låter som i Kina, tysta kritiken, men erkänn inte dess existens. Skyll på andra. Öststatskommunism, sa Edman utan att tänka igenom saken riktigt.
– Som i Kina? Det var väl att ta i?
– Jo, men att inte ge vika och säga att man har gjort fel och försöka att ställa det till rätta, det skulle väl aldrig en öststatsdiktatur göra?
– Internet är ju fritt, man får skriva, tycka och göra som man vill, det är ju det som har gjort Internet till det forum det är, då ska du väl inte förstöra den bilden med att komma med öststatsdiktatursnack? Om någon inte tycker om det, då får de väl skriva det på sin egen sida.

Edman svarade inte. Han reste sig, tog sin tidning med sig och gick mot hallen.
– Jag går på dass!

(tidigare publicerat på Passagen 28/11 2008)