Malcolm Dahlman satte sig på en bänk. En lång bänk. De hade just gått genom en stor del av Vilbergen. För stor, enligt Anders Jonsson som hade satt sig ner för Dahlman. Och att han gjort det var både självklart som förvånande. Det självklara var att han tog alla chanser till att få vila, så fort de erbjöds. Det förvånande var att han var före Dahlman. Han var inte den som vare sig startade i ett rasande tempo eller spurtade till en destination.
Det var någon form av ombygge eller renovering i just detta kvarter. Det fanns lite av varje som gav bevis för det. Koner, cementsäckar och ett lastbilsflak att slänga skräp i stod utplacerat tillsammans med diverse andra saker. Men den offentliga utsmyckningen, i form av ett konstverk stod kvar i sin prakt. “Sagoskepp” av konstnären Elma Aurora Oijens betraktades av de båda herrarna från deras platser på bänken.
– Tänk, sa Jonsson, att för en gång skull så ser man vad statyn föreställer, och då förstörs intrycket av en massa byggnadsmaterial och koner och skit.
– Det måste svida i ditt konstnärshjärta, Jonsson. 
Dahlman hade nu, efter att ha gått genom en halv livstids konstupplevelser, mätt med Jonssons mått mätt nu börjat bli immun mot både konst så som Jonssons primitiva analys av vad som är god konst och inte. Ja, det handlade nog mera om vad som var konst och vad som var något annat.
– Hade det varit vid något av de andra konstverken, fortsatte Jonsson, så hade man kunnat tro att konerna och cementsäckarna var en del av själva konstverket. Men, just här så passar de helt enkelt inte in. Titta, det är ett skepp av något slag, och ett barn där som sträcker ut händerna. Fan i mig, påminner det inte om Titanic, filmen med Leonardo Di Capris.
– Di Caprio, heter han, rättade Dahlman.
Dahlman tittade bort mot den fortsatta färdriktningen, den som leder mot den krog som Jonsson och Dahlman var på väg till i Skarphagens Centrum.
– Jävlar vad sugen jag blev på en skink-schnitzel med anjovis och kapris på. Och en öl till, och en sexa vodka. Jonsson hade omvandlat konstverket till en maträtt, mentalt. Han var nu så sugen på det goda att han var beredd att fortsätta en stund igen, i alla fall till nästa paus.
I samma stund så kommer det en bil som parkerar mitt i vändzonen alldeles bredvid. Den hade åkt slalom mellan de ny-utplacerade blomlådor som väl även fungerade som fart-hinder. det hade även blivit lite extra farthinder, för nu stod en del bilar konstigt parkerade. De stod ju där, på ett vettigt sätt innan det kom ut några blom-lådor.
– Kom igen nu Dahlman, nu går vi vidare. Där är den där idioten som kryper runt bland parkbänkar, papperskorgar och som klättrar i vägskyltar.
Samma man som de tidigare hade sett, vid de andra konstverken steg ur bilen. Och det dröjde inte länge innan han, i enlighet med Jonssons beskrivning började syna en skylt som talade om ett parkeringsförbud i vänd-zonen, och som han således hade brutit mot genom att ställa sin bil där.
