Att promenera genom Vilbergen, mellan husen kan ha sina fördelar. Det finns ju så många ställen att sätta sig och vila på. Dahlman och Jonsson gjorde just detta när de var på väg mot Skarphagens Centrum för att ta sig en öl på den krog de mindes från ett tidigare besök i detta lilla centrum. Att Jonsson inte har världens bästa kondition är väl ingen hemlighet, speciellt inte om man sett hur han ser ut. Så, när de närmade sig bänkarna vid konstverket “Bronsblomma” av Owe Pellsjö så såg Jonsson, inte bara en chans att vila, utan fick även ett hopp om att överleva hela promenaden.
Precis som han skulle gå fram de sista metrarna till en av bänkarna så fick han se något på marken. Det var den man som de tidigare hade sett bete sig konstigt som nu låg på alla fyra och kikade in under en av bänkarna. Jonsson lutade sig mot Dahlman och viskade.
– Titta, där är den där knäppgöken igen. Kom så sätter vi oss där borta.
Efter en stund, när de suttit på bänken några minuter och mannen hade provat alla bänkarna utom den som Jonsson och Dahlman satt på så undrade Jonsson om de kanske skulle byta bänk.
– Han kanske föredrar den här bänken. Vi borde kanske flytta på oss, så att han inte sätter sig i knäet på oss.
– Vet du vad jag saknar nu, svarade Dahlman utan att bry sig så mycket om mannen som hoppade runt mellan bänkarna. Jag saknar en flaska punch, som färdknäpp. Tänk att kunna ta sig ett glas vid varje konstverk. Om man gör det så kanske man till slut begriper vad det föreställer.
– Tja, sa Jonsson, vi är ju på en slags förd, och han där verkar ju helt knäpp så färdknäppen är nog inte så långt borta.
