Anders Jonsson hade varit på Vrinnevisjukhuset. Han hade gått till rätt uppgång också. Han hittade rätt direkt. Han kom till och med i tid, hela tre minuter innan den utsatta tiden. Detta var inte normalt eller särskilt vanligt när det gällde Jonsson. Så, att receptionisten talade om för honom att det var fel dag var nog ingen större överraskning. Man kan inte begära att Jonsson ska få till det rätt, till ett hundra procent. Han och Malcolm Dahlman tog en promenad efter den lite snöpliga sortin från sjukhuset. De tänkte gå genom Vilbergen, bort mot Skarphagen. Det var den lilla krogen i Skarphagens Centrum som lockade. Om den fanns kvar eller ej, det visste de nog inte riktigt. Det var ett bra tag sedan de var i de omgivningarna. Men, det enda de minns från Skarphagens Centrum var krogen, och att det serverades öl där. Sedan, om det var en vanlig krog eller en pizzeria, det spelade egentligen inte så stor roll.
De gick mellan husen i Vilbergen, även om de inte direkt gick mot dess centrum. För om de hade gjort det så kanske de hade stannat där istället. De hade just då ingen tanke på att även Vilbergens Centrum kunde tänkas ha en krog, som serverade öl. Vid varje väg in mellan husen så slutade den med en vändplan och som ett litet torg.Vid varje torg så fanns det ett antal bänkar att sitta på. Dessa bänkar tänkte de båda herrarna utnyttja. Vid det första lilla torget fanns det en skulptur. Skulpturen heter Astronaut och är gjord av Roland Haeberlein. Detta insåg nog inte Dahlman när han fick se det hela. Jonsson såg inte mycket, för precis som han skulle vända sig om och titta så fick han en gren i ögat. Allt blev suddigt. han hade noterat en man som gick omkring och kände bakom skyltar, synade dem och vände och vred på varenda liten buske.
– Vad tror du att det där ska föreställa, undrade Dahlman. han hade inte sett att Jonsson råkat ut för en olycka.
–Aj som fan, stönade Jonsson som höll handen för ögat. Jag fick en gren i ögat. Jag ser inte ett skit.
– Men det gör jag, sa Dahlman som inte var speciellt imponerad av konstverket i fråga.
När Jonsson fått tillbaka ledsynen så tittade han efter mannen igen.
– Kolla! Vad fan sysslar den där idioten med, viskade han till Dahlman och liksom pekade med överdelen av kroppen mot mannen som nu ställt sig med ryggen mot. Han satte sig ner på ena knäet och såg ut att knyta skosnörena.
– Titta på honom, fortsatte Jonsson, han knyter ju upp skosnöret. Och, nu kör han in handen där, under den där suggan!
Jonsson var övertygad om att mannen hade mer än en skruv lös. Speciellt när han fumlade med något. En lapp som han såg ut att anteckna något på. När detta var klart så gjorde han en omotiverad rörelse innan han försvann från platsen, mot en bil som stod lite konstigt parkerad. Han startade den, satt i den någon minut innan han for iväg.
– Jäkla knepigt folk det finns, sa Dahlman. Kom nu, ska jag leda dig eller ska du ha en käpp?
– Var är den där jäkla astronauten du talade om, frågade Jonsson och såg sig om.
– Du lutar dig mot den!
