Dahlman och Jonsson satt för en stund tysta, båda två. Det var inte vanligt. Inte när de tog en fika på något av Norrköpings caféer. De hade talat med varandra, samt i munnen på varandra hela tiden, från den stund de möttes på morgonen i Jonssons kök. Men nu var de tysta en stund. det var som om de väntade på att orden skulle tillverkas innan de kunde användas, och gödslas med.
- Det måste ge dubbla vårdepressioner att vara blind, sa Jonsson.
Han stirrade ut mot gatan. De satt visserligen nästan på gatan. Caféet hade gjort en uteservering av trottoaren genom att sätta upp ett staket med lite bord och stolar innanför.
- Tänk, de vanliga vårdepressionerna, fortsatte han, samt att det vimlar av nya hinder på gatorna. Om det inte är gatupratare, andra reklamskyltar eller annat skräp så är det stora staket på trottoaren, som vi han sitta och dricka vårt kaffe i, för 25 kronor per kopp. Fan, man får ju ett helt paket kaffe för den summan. Och är man fem personer så kan man köpa både kaffe, samt punsch för den gemensamma summan som man lägger ut på skiten.
- Vi betalar alltså hutlösa priser för att de blinda ska gå in i ett staket, isolera sig och må allmänt dåligt på våren?
- Du har förstått det hela rätt Dahlman.
- Nu tror jag ju att de går ut ändå, sa Dahlman. De kanske inte ens blir deprimerade. de blir nog snarare förbannade. Det skulle jag bli i alla fall.
- Inte jag, sa Jonsson medan han sörplade lite på sitt kaffe. Jag skulle definitivt låsa in mig, tills det var dags att låsa in sig för vinterförvaring.
- Ja, men det gör du ju ändå. Det spelar väl ingen roll hur bra, eller hur dåligt du ser.
Ibland dränktes samtalet av ett par tonårstjejers konstiga läten. Dahlman och Jonsson upplevde det som läten, snarare än ett språk. Men ibland så lät det precis som vanlig svenska. Ibland lite mera som ett utländskt språk.
- Han är så fet!
- Ofta! Han suger ju!
- Jamen, han ba’, så det så! Fett!
Detta snack fick ibland både Dahlman och Jonsson att bli tämligen tysta, och förundras över den kommunikationsteknik som användes vid bordet bredvid.
- Ursäkta mig, sa Dahlman och lutade sig fram mot tjejerna, men om er manlige vän är fet ofta, trots fettsugningen så borde han nog se sig om efter en ny läkare, och kanske skulle gå till en dietist.
Tjejerna såg ut som fågelholkar när de ryggade tillbaka för Dahlmans konstiga påhopp. Det tog en stund innan de kom igång igen med sina, för Jonsson och Dahlman obegripliga samtal.
- Titta här, sa den ena tjejen och pekade på sin mage. Jag är så tjock. Jag hatar, hatar och hatar att vara så fet.
Dahlman och Jonsson tittade på tjejen och tyckte nog att hon var bra mager.
- Får hon ingen mat, undrade Jonsson och nickade åt tjejens håll.
- När en kvinna får en enorm mage och går upp en massa i vikt när hon är gravid så är det inget som nämns. Men om hon dricker tre glas vatten och går upp fyra hekto, då är det katastrof, skrattade Dahlman.
Tjejerna hade inte hört Dahlmans och Jonssons kommentarer. De pladdrade på som om de väntade på att batterierna skulle ta slut. De flesta gångerna talade de så att Dahlman och Jonsson inte begrep ett dugg.
- Kom nu Dahlman så går vi till Systemet och köper punsch.
- Ja, det är inte så fett. Det låter bra.
Linda sa,
22 maj 2010 den 12:29
Dagens första skratt!
Du är fenomenal på att skriva!
plockepin sa,
14 juni 2010 den 9:57
Håller med förra inlägg, helt fantastiskt