Jonsson stod vid sin brevlåda när Dahlman och Edman kom gående längs vägen, i rikting mot honom. Han tittade upp och fick se Edman vinka. Jonsson vinkade inte tillbaka. Han gick igenom sin post. Det var mest reklam, men även ett brev.
- Du är sen idag, Dahlman. Jag fick hämta min post själv.
- Jag trodde inte att du brydde dig så noga om din post, svarade Dahlman som även förklarade sig med att han hade varit hemma hos Edman och druckit kaffe. Det var därför som han var sen.
- Jo, det må vara så, de flesta dagarna, men just nu så väntar jag på ett viktigt brev.
Edman verkade intresserad medan Dahlman var mera skeptisk då Jonsson i princip aldrig brytt sig om vad som fanns i sin brevlåda.
- Vad är det för bra, undrade Edman.
- Början på min nya affärsidé. Bara brevet kommer så ska jag sätta igång.
Edman undrade vad det hela handlade om, och vad det var för brev.
- Det är inbjudan till Viktorias bröllop förstås, sa Jonsson medan han påbörjade sin lilla promenad uppför sin lilla backe som leder upp mot hans hus.
- Viktoria? Som i kronprinsessan Viktoria?
Dahlman fattade inte ett dugg. Han trodde nog att det blivit en mycket tidig upp-korkning av punschen den här veckan.
- Jag förstår att du inte fattar hur smart jag är. Det skulle betyda att du var tvungen att vara lika smart som jag, minst. Och det är du ju inte, på långa vägar.
Edman skrattade åt Jonsson samtidigt som han gick efter Jonsson upp mot huset. Helt plötsligt så tvärstannade Jonsson så att Edman gick rakt in i ryggen på honom.
- Nu jäklar! Nu har det kommit!
Jonsson hade sett brevet som kom med all reklam, och som nästan hade drunknat och gått obemärkt förbi om inte Jonsson hade bläddrat lite i den bunt med s.k. skräppost, som det väl skulle heta om det var fråga om e-post. Han vände sig om åt höger, tog några steg tillbaka i riktning från huset och gick fram till soptunnan. Där kastade han i all reklam, men behöll brevet.
- Vadå? Har du blivit inbjuden nu? Förresten, vad är det för affärsidé du yrar om?
Dahlman hade stannat en bit uppe i backen. Han anade att det handlade om något knäppt, men var samtidigt nyfiken på Jonssons affärsidé.
- Jag går på bröllopet, tar lite bilder med min gamla Kodac Instamatic från 1974, som jag sedan säljer som pappa….. du vet, det där, razzi. Jag ska bli skvallerjournalist. Man behöver bara ta taskiga bilder, och skriva lite elakt. Elak kan jag vara, det är jag bra på. Och det fina i kråksången är att ingen misstänker en kille med 80 kg övervikt som går omkring med en Instamatic från mitten av 1970-talet. Genialiskt, inte sant? Nu är det bara inbjudan som fattas, så är mitt företag igång.
- Jag trodde att det var den du fick nu, skrattade Edman.
- Nej, men detta var inte dumt heller. Postkodmiljonären. Jag kan behöva lite startkapital, till filmen. Kassetterna till min Instamatic kanske får specialimporteras från Beirut eller något i den stilen, för de säljer nog inte så bra på MAXI köpcenter.
Jonsson tog några raska steg. Ja, så raskt som nu Jonsson kan gå. Det skulle kanske anses som sakta, för andra, men det faktum att han över huvud taget gick efter sin egen post får anses som en stor ansträngning, samt en otroligt aktiv dag för hans mått mätt.
- pass på Rickard Sjöberg, här kommer Jonsson i full galopp.
Men så stannade han helt plötsligt till.
- Fan, Postkodmiljonären är väl det där då man har livlinor va?
- Ja, jag tror det, sa Edman utan att han väl egentligen hade sett något på programmet på TV4.
- jaha, där sprack det, sa Jonsson. Det betyder att jag ska ringa en vän. Det blir ju någon av er två. Då går det ju åt helvete. Kaffe, någon?
Anna-karin A sa,
10 maj 2010 den 15:20
men det är väl inte postkodmiljonären man har livlinor? *förvirrad*