Edman, Dahlman och Jonsson

Dahlman gick in i en butik i som huserade i bygden, bara ett par kilometer från hans hem. Tre äldre personer kommer in i butiken, medan Dahlman ser sig omkring. Han tittar upp och är redo att möta de tre med en hälsning. Men ingen av dem ser Dahlman, de är mitt uppe i ett samtal. Det är två kvinnor och en man, alla tre är minst 75 år gamla och de är mest ute för att se sig om, för att slippa att vara hemma liksom.

– Jag drömde om henne en natt, det var riktigt verkligt, sa mannen i fråga.
– Drömmer du om andra kvinnor, sa en av damerna, den som hade färgat sitt hår i en blandning av lila och mörkt.

– Jag har för mig att det var en dödsannons för henne, sa nu den andra damen, hon med grått hår.
 Jo, det stämmer, hon är död, sa mannen.

Dahlman förundrades över hur de tre kunde gå och titta på saker utan att registrera vare sig det de tittade på eller människorna runt ikring sig. Han undrade vad det var där för. De kunde ju lika gärna sitta hemma och tala om hur de drömmer om de döda, och en bättre, de kan se dödsannonserna samtidigt.

Dahlman gick nu ut. En fiskebåt sköt en pråm framför sig ute i vattnet framför butiken, eller bakom butiken om man ser det från den sidan. Han spatserade vidare i riktning mot sitt hem. En bit fram så mötte han en överviktig man med hund. Hunden ville lukta på allting och när han sedan bajsade i gräset så drog hans husse bort honom direkt efter att han var färdig. Dahlman blängde en stund efter mannen och hans hund. Han tog inte upp sitt bajs som man ska göra. Det tyckte Dahlman var dålig stil. Jonsson hade nog rätt i att han inte skulle skaffa hund, inte med Jonssons fysik. Man ska inte, som mannen med hunden ha hund om man har för dålig fysik för att orka ta upp hundbajset. Dahlman hade sin åsikt klar för sig. Jonsson hade sin också, men hans vilja talade om något annat. Jonsson ville ha hund, men ansåg sig inte kunna sköta den.

(Ur boken Edman, Dahlman & Jonsson – Gott slut 2008)